"Förnyelsen av Moderaterna är inte ett projekt. Vi är ett nytt parti som har som attityd att politiken alltid måste uppdateras när samhället utvecklas och samhällsproblemen förändras", skrev partisekreterare Sofia Arkelsten på Dagens Nyheters debattsida en månad efter valet förra året. Nu, ett år senare ska det gamla idéprogrammet ersättas av ett nytt. Och det är till stora delar ett annat parti som beskrivs i detta.
Starka signalord som förmedlar viktiga konservativa värden är borta, varav en del fanns med i programmet från 2001 och inte någonstans i förslaget till idéprogram definieras ideologin med ord. Konservatism, eller för den delen liberalkonservatism, finns inte med. Kombinerar man dessa omständigheter med en tämligen avskalad och något fantasifull beskrivning av partiets idéhistoria, så är det tydligt att man vill skjuta arvet ifrån sig.
I dag går det som tåget för Nymoderaterna. Partiet är det största i många mätningar och lyckades gå framåt i förra årets val trots en mandatperiod med regeringsansvar i bagaget.
Det största oppositionspartiet Socialdemokraterna var kraftigt försvagat i förra årets valrörelse och ännu mer stukat i dag. Några av de andra borgerliga partierna har det tufft och ekonomin sköts stabilt av Anders Borg, när andra ekonomier världen över krisar. Dessa är tre av förutsättningarna för att det går bra för Moderaterna just nu.
Givetvis är det då enkelt för de nymoderata topparna att avfärda kritik med att den förda politiken är populär i väljarkåren. Med all önskvärd tydlighet framgår det att goda siffror i val och opinion kan kidnappa ett parti från dess idépolitiska grundvalar.
Att kritisera förslaget till idéprogram är inte detsamma som att säga att allt var bättre förr. Det är dock beklämmande att se hur partiet kastar ut sina ideologiska grunder och ersätter dem med ett program med närmast dagspolitiska konstateranden. När man läser detta aktuella förslag råder det dessutom ingen tvekan om att Moderaterna är ett regeringsparti. Det är ett maktens parti som skriver program, de nya signalorden är ansvarstagande, samhällsbärande och allmänintresse. Programmakarna har filat av alla kanter och hörn i moderat politik och därigenom har skärpan, tydligheten och profilen tagit stryk. Det unikt moderata är bortsprängt och i dimman syns en önskan om att vara omtyckt av de flesta och att ständig förnyelse, måhända så småningom till oigenkännlighet, helt uppenbart har blivit en av partiets viktigaste politiska ledstjärnor.
I programmet syns också rejäla konkreta omsvängningar. Efter ordande om det viktiga med individers frihet får vi reda på att programmakarna vill eftersträva en: "jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete". Här kliver alltså politiken över tröskeln till våra hem på ett aldrig skådat vis i moderata sammanhang. De föreslår således att politiken ska ha en åsikt om hur medborgarna organiserar sin vardag på en högst basal nivå. Sådana idéer är väsenskilda från vad moderat politik borde handla om.
Socialdemokraterna regerade Sverige under många år - man var det statsbärande partiet. När de övergripande idéerna urvattnades och politiken blev förvaltande och allt för anpasslig fanns bara maktbegäret och en stolt och självgod partiledare kvar.
När Reinfeldt och Borg ridit ut den ekonomiska krisen, när de borgerliga småpartierna vågar ta för sig och Socialdemokratin rest sig eller någon annan tagit över ledartröjan i oppositionen, då är frågan: Vad återstår av Moderaterna när grunderna till politiken är diffusa och uddlösa och väljarna, i synnerhet de unga, vill diskutera värden och idéer?