Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron menar att man inte vill isolera sig från omvärlden utan ro i hamn ett bättre avtal för såväl britterna som resten av medlemsländerna. Därför kommer man utlysa en folkomröstning om medlemskapet någon gång efter 2015. Hemmavid är premiärministerns uttalande efterlängtat eftersom över hälften av britterna säger sig vilja lämna unionen. Ett eventuellt utträde kommer påverka hela kontinenten och bör föranleda frågan om vårt eget förhållande till unionen och dess framtid.
Klart är att en union utan Storbritannien kommer göra det svårt för Sverige att hålla stånd mot den övriga kontinentens protektionistiska och imperiebyggande ambitioner. Tillsammans med Danmark och Nederländerna har Sverige och Storbritannien utgjort unionens så kallade frihandelsblock där man stått upp för ett betydligt smalare och mer mellanstatligt samarbete som i huvudsak ska bygga på den fria rörligheten. En mycket god ambition och denna kvartett har i många fall lyckats blockera oönskade beslut i EU:s ministerråd när man röstar enligt så kallad kvalificerad majoritet. Detta leder till att Sverige kommer stå förhållandevis ensamt utan Storbritannien och man kommer förr eller senare tvingas gå med i såväl EMU som den beryktade bankunionen, vilka båda saknar folkligt och därmed politiskt stöd. Svenskarna skulle alltså forceras in i ett federalistiskt statsbygge man aldrig röstat om eller haft någon vilja att omfamna.
Frågan är då vilken roll Sverige bör spela fram tills det brittiska beslutet står klart? I gårdagens Dagens Nyheter menar Mats Persson, vd för tankesmedjan Open Europe, att Sverige borde stötta premiärminister Cameron. Inte med att lämna unionen utan att tillsammans arbeta för ett smalare och mer mellanstatligt unionssamarbete. Frågan är dock om denna väg någonsin kommer kunna bli bärande i en union som styrs med fransktysk järnhand, särskilt eftersom man i skrivandets stund inte kan skönja minsta tillstymmelse av vilja till att begränsa dess inflytande.
Den andra vägen skulle således vara att våra folkvalda följer Camerons exempel och väcker en uppriktig debatt om EU:s framtid. Det vore såväl demokratiskt smakfullt som önskvärt eftersom tiden för beslut är knapp, samtidigt som det skulle ligga i linje med den kritiska folkviljan. Men å andra sidan finns ju risken att en sådan diskussion skulle tvinga fram ett beslut liknande det brittiska och det vore ju, besvärligt.
Kommer den som lämnar unionen isolera sig från omvärlden? Långt ifrån. Detta är tvärt om ett utmärkt tillfälle för de kritiska medlemmarna att ingå ett fördjupat samarbete som värnar unionens bärande idéer om fredsbevarande samtidigt som man respekterar den nationella självständigheten.
Det vore ett välgörande alternativ till ett federalistiskt statsbygge som inte bara saknar stöd utan som också tycks leda till just den instabilitet man menade att unionen skulle förhindra.
Därför bör premiärministerns utlysande så väl välkomnas som inspirera.