Socialdemokraterna var aldrig det givna valet för den unge Tomas Kronståhl. Hjortedssonen hade med sin ungdoms engagemang för en levande landsbygd lika gärna kunnat hamna inom centerrörelsen, åtminstone om man ska tro hans efterkloka slutsatser efter dryga 35 år i politiken.
Vad som slutligen fick honom att bli övertygad socialdemokrat var rörelsens egalitära rättviseideal. Det vill säga övertygelsen om att människor som hamnar i livets trångmål alltid ska hjälpas av den gemensamt finansierade välfärdsstaten. Jag frågar om han skulle kalla sig för socialist? Hans initiala svar blir ja. På följdfrågan om det även innebär att han långsiktigt vill se ett förstatligande av alla privata produktionsmedel, ångrar han sig och vill i stället bli titulerad som socialdemokrat, kort och gott. Märkligt vore väl annat.
Kronståhl har en bakgrund som småföretagare inom hantverkssektorn. För den som någonsin talat med en sådan om politik, märker man att de knappast viftar med några röda fanor. Snarare är det ett skrå som inte sällan hyser ett förakt mot den vurm för skatt, fack och storkapital som kännetecknat svensk socialdemokrati.
Under Håkan Juholts korta men turbulenta tid vid makten gavs Kronståhl, med anledning av sin karriär, i uppdrag att författa en rapport om hur den socialdemokratiska småföretagarpolitiken kunde utvecklas. Hans mål var att tvätta bort bilden av S som företagarfientligt och lyfte inte minst behovet av minskat sjuklöneansvar – vilket fick visst gehör inom partiet, även om frågan i huvudsak betraktas som regeringens och en av de främsta stridsfrågorna för Centerpartiet.
Dragningen mot borgerliga värderingar har också följt honom genom det politiska livet och dessa går inte att förbise om man vill förstå kommunstyrelsens vice ordförande. Inte minst upprinnelsen till det omdiskuterade samarbetet med Moderaterna.
När den borgerliga alliansen bröt samman stod Kronståhl inför ett val: att bedriva effektiv oppositionspolitik mot Moderaterna, eller att tacka ja till en uträckt hand från Harald Hjalmarsson (M).
I egenskap av ledare för ett av kommunens två största partier menar han att man har ett särskilt ansvar för kommunens väl, vilket också blev det trumfande argument som banade vägen för samarbetet.
Kronståhls utmaning låg i att övertyga sitt parti. Det är lättare sagt än gjort i en kommun där socialdemokratin har ett stolt tradition av maktinnehav, på kuppen i ett län som historiskt tillhör de så kallade vänsterdistrikten. Kritiken var inledningsvis hård och Kronståhls ledarskap ifrågasattes. Efter två år och en kommunekonomi som återhämtat sig oväntat snabbt, menar han dock att de flesta belackare tystnat.
Det är en sanning med modifikation. Man behöver inte leta länge för att hitta skeptiska socialdemokrater. En del menar att hamnat S hamnat i M:s skugga. Dessutom beskrivs det hela i många fall som ett samarbete mellan Kronståhl och Hjalmarsson, snarare än som en formell koalition mellan två partier.
Jag ber honom därför att tala mer om samarbetet med kommunalrådet. Kronståhl berömmer Hjalmarssons förmåga att lyssna på sina kollegor, vilket gör honom till en god förhandlare. Men om han skulle nämna en svaghet, är det en övertro på de kommunala tjänstemännen, vilket får betraktas som en gliring om att det var denna övertro som delvis låg till grund för de underskott som uppdagades under 2011.
Samarbetets styrka ligger dock i en gemensam övertygelse om hur bygden bäst utvecklas – genom tillväxt och nyföretagande. Därför försvarar han hanteringen av Gotlandsbåten, även om det finns lärdomar att bära med sig. Slottsholmen lyfts kontrasterande som en framgångssaga och han hyser en förhoppning om att det kan bli tal om en Södra infart. Här är de båda herrarna helt överens.
Nyligen uppdagades dock en något oväntad spricka: Kommunalrådet menar att det kan bli tal om en skattehöjning, för att finansiera ett infrastrukturprojekt likande infarten. Kronståhl säger dock nej, eftersom det i första hand skulle drabba kommuninvånare utan möjlighet att påverka sin inkomst, till exempel pensionärer. S är alltså det enda kommunpartiet som säger blankt nej till en skattehöjning! Och det är inte bara där som kommunstyrelsens vice ordförande ger intrycket av att vara nära på en borgerlig politiker.
Kronståhl uttrycker sig under vårt samtal skeptiskt om att krogmomsen ska vara högre än matmomsen. Han anser vidare att familjerna själva bör avgöra vem som ska ta ut föräldraledigheten och lovordar valfriheten inom den kommunala välfärden.
Det är sunda åsikter, problemet är bara att det ligger helt i otakt med partiet han representerar. Socialdemokraterna vill inte ha kvar den sänkta restaurangmomsen, de vill ha fler öronmärkta pappamånader och har en komplicerad relation till valfrihet inom välfärden.
Bilden av S-politiken blir även vag när det kommer till frågan om samarbetets framtid. Det har varit många turer kring hur det blir efter valet. Kommunfullmäktiges ordförande Dan Nilsson (S) hävdar att mandatet för samarbetet är över i och med valdagen, medan Kronståhl menar att det inte finns något att säga förrän efter 14 september.
Oviljan att ge besked motiverar han med att det är bättre för demokratin om varje parti får gå till val på sina egna manifest – först därefter bildar man koalition och enas om en gemensam politik. Själv gillade han aldrig det formaliserade rödgröna samarbetet. Må så vara, men det är inte särskilt uppriktigt mot majoritetens väljare eftersom de inte vet om de röstar för en kommun under moderat, socialdemokratisk eller blocköverskridande ledning. Här finner man partiets huvudsakliga dilemma.
Att Tomas Kronståhl är en tillgång för kommunen råder det inga tvivel om. Hans åsikter går dock ibland så på tvärs med sitt partis att det blir nära på omöjligt för väljarna att veta om de röstar för den politik som basuneras ut från Sveavägen 68, eller den som förespråkas av småföretagaren från Hjorted.
Den osäkerheten är vad som talar emot att årets kommunval innebär ett maktens återtåg för socialdemokratin i Tjust.