Det sägs att den ömsom skrockande, ömsom viskande folksamling som slutit upp vid kajen då den unge bokbindaren Carl Petter Björklund och typografen Carl Olof Ekblad kom till Västervik under försommaren 1834, var ovanligt talrik. Så särskilt konstigt var det knappast eftersom de båda herrarna som just liftat in till hamnen i en eka, var något utöver det vanliga.
Åtminstone var deras last och tillika affärsidé någon nytt för de stadsbor som tittade på, medan burkar av tryckfärg, trälådor med pappersrullar och en liten tryckpress som några dagar tidigare hämtats från Vadstena, lastades av från den skärgårdsjakt som strax därefter lade till i Västervik.
Nog var stadsborna bekanta med tidningsmakare sedan tidigare. Från Stockholm kom regelbundna bud om hur de radikala tidskrifterna i huvudstaden blivit ett allt större bekymmer för kungamakten och i det närliggande Norrköping, hade man kunnat läsa Norrköpings-Tidningar ända sedan 1758. Men att en tidning skulle överleva i det betydligt mindre Västervik, var det få som trodde.
En av dessa många skeptiker var rådman Winge i Nyköping. Några år tidigare hade han låtit torparsonen Carl Petter Björklund bli lärling vid rådmannens boktryckeri. Vid ett tillfälle ska Björklund ha fått se ett exemplar av det skandalomsusade Aftonbladet och frågat om det inte skulle vara möjligt att göra något liknande i Nyköping. Åldermannen Winge sade sig förvisso ha tänkt på saken, men landat i slutsatsen att det skulle bli föga lönsamt. Dessutom var tidningsmännen, likt Aftonbladets upphovsman Lars Johan Hierta, för det mesta libertiner – sådana som drömde om våldsamma revolutioner, vilket knappast kunde vara bra för affärerna.
Björklunds dröm om en egen tidning kom först att bli realitet när han sammanstrålade med Carl Olof Ekblad – son till en avliden sjökapten som lämnade efter sig ett mindre arv med vilket han ämnade starta en tidning och ett tryckeri i Västervik, där fadern hade haft goda handelsförbindelser.
Väl på plats i Västervik kom den lilla tryckpressen att installeras i ett gammalt skjul. Efter två månaders förberedelser och en torgföring som lett fram till ett par hundra prenumeranter, publicerades så det första numret av Westerwiks Wecoblad den 19 juli 1834.
Att det var under 1830-talet som de unga tidningsmakarna etablerade sin verksamhet är knappast någon slump. Det var på alla vis ett tidningarnas och ideologiernas årtionde. Decenniet inleddes med den blodiga julirevolutionen i Frankrike 1830, efter att den konservative Karl X förbjöd landets alla tidningar att ges ut utan förnyad tillåtelse var tredje månad.
Även om revolutionerna aldrig letade sig hela vägen till våra avkrokar, kom även de svenska tidningarna att bli en symbol för det ökade kravet på individuella fri- och rättigheter, men också ett verktyg för människor att göra bruk av dem. I Sverige kretsade de stora tidningsstriderna under 1800-talets första hälft till mångt och mycket kring Karl XIV Johan.
Från att ha varit en av den franska revolutionens militära frontgestalter, blev han en konservativ monark. I likhet med sin franske motsvarighet genomförde han inskränkningar av tryckfriheten, vilket kom att bli trettiotalets ideologiska stridsfråga.
Tryckfriheten hade nämligen återinförts med 1809 års regeringsform, efter att mer eller mindre avskaffats av Gustav III 1772. Emellertid införde Karl XIV Johan den så kallade indragningsmakten, det vill säga möjligheten att dra in tillståndet för en tidning om den ansågs samhällsfarlig. På så vis hoppades man kunna undgå mycket av den kritik man befarade skulle komma med den intensiva reformationen av svensk politik, som ägde rum under kungens första år vid makten.
Indragningsmakten utnyttjades också flitigt mot den oppositionella pressen – hela 14 gånger mot Lars Johan Hiertas Aftonbladet. Hierta fortsatte dock att ge ut tidningen med nya namn och utgivare. På liknande sätt stred publicister som Magnus Jacob Crusenstolpe och Anders Lindberg mot censuren. Den senare gjorde sig skyldig till högmålsbrott och dömdes till döden. Lindberg bad dock inte om nåd, utan om att få bli avrättad – vilket tvingade kungen att ge landets politiska fångar amnesti, för att undvika en rättsskandal.
Tidningarnas envetna kamp för det fria ordet ledde till att indragningsmakten kom att förlora sin betydelse och avskaffades därför 1844 – samma år som Karl XIV Johan avled. Det fria ordet segrade, utan att det ledde till blodsspillan.
Västerviks-Tidningen kom dock aldrig att ge sig in i de ideologiska bataljerna, åtminstone inte under sina första stapplande år. Det var trots allt inte några politiska uppsåt som låg bakom etableringen utan drömmen om att få göra en tidning, och kanske tjäna några slantar på köpet. Det är nog så gott och säger ett och annat om tidningens politiska tradition.
Hade man mot all förmodan bedrivit opinion mot kungamakten, ja då hade tidningen troligen påbörjat en resa mot att bli liberal eller socialistisk. Därför kan man säga att tidningen tog ställning, genom att inte ta ställning och kanske var det den gamle rådmannen Winges predikan om att de radikala idéerna var dåliga för affärerna, som på sitt vis lade grunden för att tidningen med tiden blev moderat.
Åtminstone visade Carl Petter Björklund sin gamle läromästare att det visst går att göra affärer, på en tidning i landsbygden.