Den som skulle vilja sammanbinda Tjustbygden till ett större regionalt sammanhang, skulle med all säkerhet stöta på en del bekymmer. Förvisso är de smålänningar, men kanske lika mycket östgötar. Förvisso har de Kalmar som residensstad, men ser troligen Linköping som den naturliga residensstaden att förhålla sig till. Det vill säga en bygd sammanklämd mellan två världar som därigenom utgör en egen, liten, värld. Trots att denna värld, genom att vara någonstans men ändå ingenstans, reder sig mycket på egen hand, står den knappast oberoende, eller för den delen oberörd, av tidens stormar och järtecken.
Nog lät den saken göra sig påmind under förra veckan, närmare bestämt på en skånsk förbundsstämma. Där sade nämligen Skånemoderaterna nej till den så kallade Sydsvenska storregionen. Det vill säga förslaget om att införliva Kalmar, Kronoberg och Blekinge landsting i Skåne. Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman menar att det nu inte blir tal om någon storregion, vilket väger tungt eftersom partiet leder majoriteten. Beskedet välkomnas även av Ljungmans partikamrat och tillika vårt eget kommunalråd Harald Hjalmarsson, som tidigare beskrivit det hela som ett ”vansinnigt projekt”.
Nog får man ge kommunalrådet rätt om att det finns en del besynnerligt i regionfrågan. Därför är det glädjande för Tjustbygden att storregionen med all sannolikhet gått i graven, åtminstone för en överskådlig framtid.
Besynnerligheterna tar sig främst uttryck i det där med att politiken, som så ofta sker i våra tidevarv, glömt att ta hänsyn till den bångstyriga befolkningens behov av naturliga sammanhang. Precis som de andra småländska ledarsidorna uttryckt under veckan är frågan långt ifrån enbart praktisk eller politisk. Eller ja, länen har ända sedan medeltiden varit ett administrativt område för att lägga rabarber på människors surt förvärvade penningar. Likväl samspelar länens administrativa gränsdragningar ofta med landskapens kulturella. Det vill säga att gränserna även är ett uttryck för vår provinsiella identitet som smålänningar, östgötar eller blekingar.
Ett alldeles utmärkt exempel på den saken är Hallands län. För några år sedan riskerade det att delas upp mellan regionerna i Västra Götaland och Skåne. Då gick man ur huse eftersom man befarade att det även skulle drabba den halländska identiteten, varpå länet kom att bevaras i sin nuvarande form. På så vis kan man även förstå ett omdanade av länets administrativa gränser som ett slags hot mot våra regionala symboler, sammanhang och det går inte att fäkta bort som något oviktigt.
Samtidigt är regionfrågan långt ifrån enkel. Skånemoderaterna har under veckan fått utstå kritik från bland annat Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson som menar att de är väl kortsiktiga. Länen slutar knappast existera i kulturell eller historisk bemärkelse. Dessutom skulle vår del av landet tjäna mycket på mer gränslösa, för att inte nämna resursstarka, samarbeten när det kommer till exempelvis kollektivtrafik. I allt detta har Olsson rätt i sak. Särskilt Kalmar län skulle må bra av samarbeten som exempelvis möjliggör stärkta rälsförbindelser till resten av landet.
Dock betyder inte detta att alla centraliseringar är av godo. Det skulle med all sannolikhet finnas stordriftsfördelar med såväl en europeisk superstat som en världsregering, men betyder knappast att det vore önskvärt.
På samma vis är det med våra regioner. En ny regionbildning måste ha stark folklig förankring, alltså bygga på redan befintliga band, för att kunna bli det minsta långsiktig. Smålänningar som eventuellt tvingas delfinansiera infrastruktursatsningar i Öresundsregionen, eller skåningar som tvingas bidra till en förstärkning av Tjustbanan, lär leda till att frustrationen gror, eftersom det inte rör dem i någon lättbegriplig bemärkelse. Om inte delaktigheten ligger till grund för våra administrativa områden riskerar man alltså att underminera förtroendet för själva samhällssystemet, eftersom goda skattebetalare kräver en upplevelse av sammanhållning och gemenskap.
En sådan väg skulle för Tjustbygdens del vara, precis som den politiska majoriteten i Västervik redan gör, att rikta blicken mot Östergötland. Med en östgötsk storregion skulle vi inte bara få vår så vitala nyckel till det övriga landet, det skulle även ta hänsyn till våra, åtminstone för den utomstående, svårbegripliga sammanhang. Det vill säga som en bygd någonstans, men ändå ingenstans. En del småländsk, en del östgötsk men mest av allt, bara Tjust.