Det var under företagargruppens ”grillning” av kommunpolitikens två ledande gestalter, kommunstyrelsens ordförande Harald Hjalmarsson och vice ordförande Tomas Kronståhl som beskedet kom – samarbetet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter. Åtminstone om Hjalmarsson och Kronståhl får bestämma. Dock poängterar de att det är deras personliga åsikt, det är partierna och inte minst valresultatet som får avgöra saken. Hur kommunens moderater och socialdemokrater än ställer sig till fortsatt samarbete efter valet, kommer man att gå till val på helt egna manifest. Manifesten ska dessutom vara tydligt åtskilda, poängterade Hjalmarsson under grillningen.
Det som tycks vara orsaken till beslutet, vid sidan om det bevisligen goda samarbetet, är stabiliteten. Svaga majoriteter riskerar att sätta kommunen i gungning och därför krävs det samarbeten som inte står och faller på några enstaka procent.
Hjalmarson ser vidare det blocköverskridande samarbetet som någonting naturligt. Han tror att det kommer bli allt vanligare bland landets kommuner. På frågan om de tror att många moderata eller socialdemokratiska kärnväljare kommer att rösta på andra partier för att visa sitt missnöje mot den ”oheliga alliansen”, svarar de båda övertygat nej.
Sant är att allt fler kommuner på senare år luckrat upp blockpolitiken. Närmare bestämt 43 andra, vid sidan om vår egen. Att det existerar andra samarbeten än de på riksnivå kan dessutom ha sina obestridliga fördelar och nog ligger det någonting i att en kommun mår bäst av en stabil majoritet. Likväl, som påpekats förut och lika gärna kan påpekas igen, kan man ifrågasätta om det finns ett värde med två trettioprocentspartier om de tycker lika om precis allt?
Förvisso kom beskedet att partierna tänker gå till val på egna och därmed också väsenskilda manifest, men hur troligt är det när de åtminstone röstat enhälligt sedan samgåendet under sommaren 2012? Visst kan valet innebära något av en nystart för partierna, där de kan bygga sin respektive politik utifrån vitt skilda utgångspunkter och sedan förenas i någon slags kompromiss. Dock talar Hjalmarssons och Kronståhls vilja att samarbeta nästa mandatperiod för att politiken inte kommer att skilja sig så mycket som man vill ge sken av. Även om vi nu får se två olika manifest under valrörelsen, kan varken Moderaterna eller Socialdemokraterna, i konkurrensen om mittenväljarna, inta positionerna de har i rikspolitiken. För Socialdemokraterna i Västerviks kommun kan knappast kalla sig ett oppositionsparti, lika litet som Moderaterna kan kalla sig ett alliansparti, åtminstone inte i någon traditionell mening. Det blir en utmaning såväl för Socialdemokraterna som Moderaterna.
Allt som allt ska beskeden betraktas som Kronståhls och Hjalmarssons önskan, snarare än som några löften. Därför är många frågor obesvarade om huruvida kommunens två största partier ämnar samarbeta, eller inte. Det minsta väljarna kan begära är tydliga besked, i god tid före valet. Att som nu gå skilda vägar på egen politik samtidigt som man redan nu säger sig vilja samregera, men bara kanske och beroende på, det duger inte. Då finns risk för att de som just vill kalla kommunmajoriteten en ohelig allians utan verklig förankring hos väljarna, får ännu en skopa vatten på sin kvarn.