Förslaget i fråga motiveras mot bakgrund av det faktum att köttproduktionen står för merparten av livsmedelsindustrins utsläpp. Finansminister Anders Borg säger nej och menar att man "ska vara försiktig med hur man använder skattesystemet" samt att den redan befintliga skatten på koldioxid fungerar mer än väl. Detta gör ministern klokt i eftersom det knappast gynnar den levande landsbygden samtidigt som förslaget blir något av en tuva med förmåga att fälla allmänhetens vilja att ta sitt ansvar för miljön.
Trots att Jordbruksverket vill minska köttkonsumtionen lovordar man det svenska köttet och dess fördelar. Det är hållbart, är av allmänt hög kvalitet och innehåller mindre antibiotika än det brukliga. Dessutom menar verket att det är beklämmande att endast dryga två tredjedelar av svenskarnas köttkonsumtion kan härledas till inhemsk produktion. Mot denna bakgrund blir det ännu mer besynnerligt att man väljer en skattehöjning som metod för att råda bot på svenskarnas köttkonsumtion.
Landets nötköttsproducenter står nämligen inför omfattande utmaningar. Sedan 1975 har produktionsvärdet av nötkött minskat med två tredjedelar samtidigt som produktionskostnaden är hög och alltjämnt stigande vilket får konsekvensen att lönsamheten blir där efter. Vid sidan om att producenterna behöver högre avräkningspriser, efterfrågar bland annat Lantbrukarnas Riksförbund en nationell tillväxtsstrategi för landets köttproducenter eftersom breda nätverk och kunskapsutbyten är en förutsättning för lantbrukens konkurrenskraft i ett förhållandevis litet land som Sverige. Därför skulle en köttskatt, med höjda konsumentpriser som följd, knappast gynna den svenska livsmedelsindustrin.
Sedan ska man givetvis motsätta sig den höjda köttskatten av rätt skäl, den globala konsumtionen av kött är ett växande miljöproblem och den industriella köttproduktionen knappast oproblematisk ur ett etiskt perspektiv. Men om miljöengagemanget ska få folklig förankring, så gemene man till exempel värderar det svenska köttets fördelar, kan man inte angripa våra vardagsritualer, vilket en köttskatt faktiskt innebär. Det leder enbart till frustration och i många fall ett rent och skärt motstånd gentemot miljörörelsen och dess lovvärda arbete för en väl förvaltad jord till våra efterkommande.
Då är det enda rimliga alternativet att skapa tillräckligt gynnsamma förutsättningar för våra inhemska bönder så det där med lokalproducerade köttråvaror inte bara blir en angelägenhet för den välbeställde. Då skulle man inte bara göra bra kött mer tillgängligt för befolkningen och därmed bidra till den levande landsbygden, utan även visa respekt för vår djupt rotade mattradition.