Alliansregeringen fick, som sig bör i ett socialdemokratiskt första maj-tal, hård kritik som spände sig från allt mellan ungdomsarbetslöshet till utbildnings- och socialförsäkringspolitik. Mer intressant är emellertid att regeringen även kritiserades för sitt sitt bruk av begreppet "den nordiska modellen". Det vill säga den framgångsrika samhällsmodell som till mångt och mycket särskiljer Norden från mängden. Men det var i huvudsak inte borgerlighetens förvaltande av denna modell utan det faktum att man kallar den nordisk som låg till grund för kritiken. Enligt Eneroth har nämligen framgångarna inte något med Norden (och därmed dess befolkning) att göra. Nej, istället är det politiken och socialdemokratin man bör tacka för det senaste seklets välstånds- och bildningsresor.
Det är en arrogant syn på historien som bör lämna en bitter eftersmak i munnen på alla nordbor.
Det är förvisso sant att sådant som vi gärna förknippar med den nordiska modellen, exempelvis fri skolgång och sjukvård, varit avgörande för många människors välståndsresor. Dock har denna modell även växt fram ur andra rörelser. Den svenska folkskolan infördes av borgerliga krafter redan på 1840-talet och Tage Erlanders reformer av den allmänna sjukförsäkringen dryga seklet senare hade stöd av så gott som alla partier i riksdagen.
Eneroth ser vidare bekymrat på att politiken får allt mindre inflytande. Särskilt oroad blir han för landets näringsliv som nu får allt mindre hjälp av landets politiker. Det är en logik som enbart gäller för vänsterpolitiker. Landets företagare vet att mer politik (det vill säga mer byråkrati) knappast brukar vara deras verksamheter till hjälp. Snarare är det när politiken drar sig undan som företagen får möjlighet att växa och därmed bidra med arbetstillfällen. Ett historiskt exempel är den gamle finansministern Johan August Gripenstedt. Under mitten av 1800-talet rev Gripenstedt ned landets höga tullmurar, införde näringsfrihet och etablerade viktiga frihandelsavtal. Gripenstedts reformer banade vägen för den industriella revolutionen och inledde en sekellång period av tillväxt som förvandlade Sverige från ett av kontinentens fattigaste, till ett av världens rikaste länder.
Gripenstedts exempel visar även på den viktigaste lärdomen från historien – det är inga partier utan enskilda människors flit och företagsamhet som ligger bakom den nordiska framgångssagan. Det är människor som byggt den rikedom från vilken socialdemokratin i sin tur kunnat finansiera sitt politiska projekt – inte motsatsen. Innan den insikten ligger till grund för den socialdemokratiska politiken lär partiets största kamp inte vara mot borgerliga ideologier, utan snarare mot dess självförhärligande självbild.