Trots att politiskt kiv mellan den blåröda majoriteten och oppositionen är något av vardagsmat på Västerviks-Tidningens debattsidor, är frågan om Tjustbanan något som förenar de annars mest bittra av fiender inom kommunpolitiken.
Här lovordar den informelle oppositionsledaren Sverker Thorén (FP) kommunalrådet Harald Hjalmarssons (M) hårdföra arbete för Tjustbanan. Även kommunalrådet lyfter den samlade kommunstyrelsens gemensamma arbete för att garantera en gynnsam kollektivtrafik för de kommuninvånare som pendlar till Östergötland. Däremot är kommunalrådet inte lika fångad av Thoréns förslag att anordna ett extra kommunfullmäktigesammanträde med anledning av den ledsamma situationen för Tjustbanan. Istället menar han att det pågår en dialog mellan honom själv och berörda parter inom KLT. Besked i frågan om de inställda pendlarturerna ska enligt kommunalrådets egen utsago komma inom kort, innan de nya tidtabellerna för tågtrafiken fastställs.
Thoréns initiativ, som får stöd av bland andra Kristdemokraterna och VDM, har många obestridliga poänger. Att samla de ansvariga för Tjustbanan inför ett enat fullmäktige skulle inte minst visa kommunbefolkningen att man verkligen menar allvar med sin kritik mot den allt mer utarmade tågtrafiken, samtidigt som frågan ställs på sin spets inför den av landstingsmajoriteten ledda trafikstyrelsen.
Ett sådant möte skulle dock inte vara helt gratis och det är kostnaden om mellan 80-100 000 kronor per sammanträde som från början fick kommunfullmäktiges ordförande Dan Nilsson (S) att ställa in kommunfullmäktige under september månad, eftersom man inte ämnade behandla något av större vikt och angeläget värde.
Möjligen något av en spottstyver om man ser till kommunens sammanlagda skatteintäkter om 1,3 miljarder kronor. Likväl är 100 000 kronor knappast en obetydlig summa för ett enskilt möte. När något kostar pengar måste man alltid ställa det i relation till dess eventuella effekter.
Ett kommunfullmäktigesammanträde som berör kommunens rälsrelaterade dilemman skulle, som ovan skrivet, onekligen visa att kommuninvånarna är långt bortom missnöjda med förvaltandet av Tjustbanan. Frågan är bara vilken betydelse en sådan manifestation kan sägas ha. För är det något man kan vara säker på, så är det att såväl trafikstyrelsen som trafikdirektör Karl-Johan Bodell och övriga ansvariga inom KLT, är synnerligen medvetna om att missnöjet sjuder i Tjust.
Orsaken till att pendlarturerna eventuellt dras in är alltså inte någon okunskap om sakernas beskaffenhet. Snarare beror det på att KLT vill skuffa undan det faktum att man inte kan hantera problemen med sina Itinotåg, eller att landstingsmajoriteten i Kalmar ser Tjustbanan som ett acceptabelt offerlamm när de årliga statsbidragen för persontrafiken mellan Linköping och Västervik reduceras 2014, för att senare avvecklas. Det är ett hårt slag mot rälstrafiken och bortfallet kan utan tvivel ligga till grund för en vilja att sakta men säkert fasa ut trafiken på Tjustbanan, oavsett vad pendlande Tjustbor och kommunpolitiker anser om saken.
Summan av kardemumman torde således vara att kommunfullmäktiges ledamöter bör invänta utfallet av kommunalrådets förhandlingar med KLT. Förhoppningsvis leder de åtminstone till att pendlarturerna på Tjustbanan blir kvar, gott så och för en gångs skull ett steg i rätt riktning. Om resultatet av kommunalrådets arbete blir mindre tillfredställande, finns emellertid all anledning att diskutera betydelsen av extraordinära åtgärder. En sådan åtgärd deklarerades redan under gårdagen: Dan Nilsson inbjuder KLT:s ledning till nästa kommunfullmäktige och uppmanar samtliga ledamöter att ställa frågor om rälstrafikens framtid till de kalmaritiska gästerna – alltså något av en halv seger för Thorén.
Samtidigt bör man vara tydlig med att kampen om Tjustbanan inte avgörs i kommunen, utan i landstinget. De senaste veckorna har den borgerliga landstingsoppositionen uttryckt sin vilja att göra upp med landstingsmajoritetens misslyckande i Tjust. Det är en lovvärd ambition, men under onsdagens landstingsfullmäktige saknades interpellationer om den så viktiga tågtrafiken. Det är synd, för oppositionen har en möjlighet att göra tågtrafiken till ett sant vallokomotiv, men precis som kommunalrådet insinuerade i sitt inledningstal under veckans landstingsfullmäktige, är handlingens tid nu.
Även om Tjusts obestridliga trumfkort i kampen om tågtrafiken förblir det överhängande hotet om länsbyte, visar tidigare erfarenheter från samarbetet med Östgötatrafiken att det knappast löser något per definition. Likväl är länsbytet ett hot och en eventuell verklighet som bör användas som argument av kommunen, parallellt med ett aktivt arbete för tågtrafiken av landstingsoppositionen. Till dess att tågen rullar som om det vore ett väloljat och skavankfritt maskineri, eller åtminstone som om Tjust tillhörde ett län som vill att landsbygdskommuner som vår ska få möjlighet att frodas. Genom en räls som inte bara förenar av flermilatjock skog separerade kommuner, utan även de annars mest bittert bataljerande kommunpolitiker.