Dionysos representerar vinet, "det goda livet" och möjligen även det vilda som kommer ur det rusiga tillståndet. Bilden av Dionysos är en möjlig tolkning som påminner om ett nyligt fall som Sveriges högsta uttolkare av straffrätten, Högsta domstolen (HD), avgjort.
På tisdagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet kritiserades HD av Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg, professorer emeriti i straffrätt. De anser att HD har fel som ansåg att en berusad man inte skulle haft det uppsåt som krävs för att dömas för mordförsök. Mannen, som knivskurit två personer svårt, hävdar att han var för berusad för att minnas vad han gjort.
Uppsåt innebär att med vilja utföra något, i det här fallet ett brott. Var det då en medveten vilja bakom den berusade mannens handling? Högsta domstolen kom fram till att den tilltalade inte hade haft för avsikt att döda, utan endast att skada och därmed dömde för misshandel i stället för mordförsök. Problemet i detta fall är att en berusad person enligt brottsbalken inte kan åberopa berusning som en befriande grund. Berusning är ingen befriande grund. Det är i det ljuset man ska se kritiken från professorerna.
De skriver emellertid att HD:s nya tolkning av brottsbalkens 1 kap. 2 § kommer att "slå hårt mot effektiviteten". Vad innebär debattörernas formulering? Att utifrån detta fall kommer färre berusade att straffas för utförda brott? Det vore naturligtvis inte rätt. Men har man inte uppsåtet - viljan - är det inget brott. Läget är inte så svart eller vitt som de antyder.
Om varje brottshandling som utförs under berusning ska kunna bortförklaras blir systemet ohållbart. Om våldsverkaren i det aktuella fallet försökte dräpa eller endast i berusningens tillstånd, likt Dionysos, blev ett omedvetet vilddjur är svårtolkat. Några helt konkreta invändningar emot HD:s bedömning av uppsåt framgår heller inte av debattartikeln.
HD skriver i domen att "bedömningen av uppsåtsfrågor ofta är komplicerad". Därför behövs ett synsätt som tillåter en kontinuerlig rättsutveckling i domstolarna. Professorerna ser kanske alltför statiskt på lagen.
Den centrala frågan är om en berusad är mindre skyldig till det utförda brottet? Leijonhufvud och Wennberg avslutar med att "rättsläget är oacceptabelt". Men att HD skulle ha gjort en radikal vändning i tolkningsfrågan är att dra förhastade slutsatser utifrån endast ett specifikt exempel.
Enligt det latinska talesättet, in vino veritas, finns sanningen i vinet. Här är det uppenbarligen inte så.
Ska vinet ses som en symbol gåvan från Dionysos till människan, eller som ett tillfälle att vildsint begå våldsbrott och komma lindrigt undan? Det kommer förmodligen alltid att vara en tolkningsfråga från situation till situation.