Det är något obekanta tongångar som ljudit från Socialdemokraterna sedan Stefan Löfven kom till makten. Vid otaliga tillfället har man tagit näringslivet i försvar och nu senast anklagade man regeringen för att förvandla A-kassan till något som liknar ett system för ”medborgarlön”. Dessutom lär många sympatisörer ha satt morgonkaffet i halsen när Löfven nyligen bedyrade att ”vanliga knegare” inte ska behöva oroa sig för några slopade jobbskatteavdrag vid en eventuell valvinst.
Även om den senaste tidens uttalanden är välkomna bör man knappast ropa hej. Bakom Löfvens tongångar döljer sig nämligen omfattande skattehöjningar, partistrider och parlamentarisk osäkerhet.
När Stefan Löfven menar att så kallade vanliga knegare inte kommer drabbas av några skattehöjningar rör det sig om en sanning med modifikation eftersom partiet föreslår skattehöjningar på dryga 30 miljarder kronor. Dessutom ställer han sig i bredsida mot många betydande partikamrater. Nyligen gick bland annat kvinnoförbundets ordförande Lena Sommestad och Norrköpings Lars Stjernkvist ut med att höjningar av inkomstskatten är en nödvändighet för att visa på skiljelinjerna mellan blocken.
Det är inte bara skatterna utan också välfärden som ställer till bekymmer för Löfven. Partistyrelsen vill reglera möjligheterna till vinst i välfärden medan den så kallade vänsterfalangen, som är på kraftig frammarsch, vill förbjuda det hela och frågan har framkallat omfattande sprickor inom partiet.
Allt detta kommer avgöras under partikongressen och dess utfall får avgörande konsekvenser för vilken socialdemokrati Alliansen möter 2014.
Som om stridigheterna i partiet inte vore nog måste även Löfven kompromissa med sina eventuella bundsförvanter eftersom enpartiregeringarnas tid är förbi. Även om vi gärna beskriver den politiska kampen i Sverige som en mellan två block är oppositionen i dag mer vag än på mycket länge. Den som vill samarbeta med Miljöpartiet kommer tvingas till stora eftergifter, Sverigedemokraterna måste ha tvåsiffrigt stöd innan någon tar i dem med tång och tron på att Vänsterpartiet ännu en gång tänker låta sin politik bli negligerad i ett samarbete är rent ut sagt naiv. Hur mycket som blir kvar av Löfvens linje efter en sådan kohandel är således mycket osäkert.
Om det är Löfvens önskan att bryta partiets halvsekellånga strid mot näringslivet är det mycket välkommet. Dock kommer det ta lång tid, kräva hårdföra partistrider och rätt utfall under kongressen. Till dess, bör man ta såväl socialdemokratiska vallöften som opinionsmätningar, med en nypa salt.