Utbildningsministern Jan Björklund dristade sig nyligen till att tala om behovet av katederundervisning. Ett ordval som fick många pedagoger att gå i taket.
För de generationer som nu är yrkesverksamma i svensk skola har katederundervisning ofta varit ett skällsord. Lärarens skrivbord har fått symbolisera det som var fel i tidigare skolformer. Som ting har katedern fått symbolisera motsatsen till mer modern och nytänkande pedagogik.
Varför väljer då utbildningsministern att använda ett så infekterat ord? Själv säger han att det inte är ordet, utan innehållet som är det viktiga. Björklund vill med politiska medel stimulera lärarkåren att agera mer ledare i klassrummen.
Det är så vi ska tolka katederundervisning. En lärare som vågar stå framför klassen. Våga vara ledare och våga vara vuxen. Mer av att läraren föreläser och förevisar. Och mindre tid där eleven lämnas ensam att forska på egen hand.
Härvidlag har Björklund stöd i internationell forskning. Det är ingen hemlighet att det är de Östasiatiska eleverna som just nu presterar bäst i världen. Och om man övergripande jämför situationen i Östasiatiska skolor med den i Sverige så är just lärarens roll som chef och ledare en av de viktiga skillnaderna.
Läraren som ledare är en väl bevisad framgångsfaktor i stora studier som till exempel PISA-undersökningen och McKinsey-institutets jämförande forskning.
I de skolsystem som lyckas bäst med att utjämna skillnader mellan olika socioekonomisk bakgrund finns det ett grundantagande om att läraren har till uppgift att garantera lugn och studiero i de lokaler där elevernas undervisning sker.
Behovet av lugna miljöer och närvarande vuxna är nu så överbevisat att inte ens Lärarförbundet säger emot. Ändå väcker utbildningsministerns uttalande mycket ont blod.
En del av Björklunds kritiker säger att han inte har fel i sak. Men att det är fel att han som politiker går ut och säger hur lärarna ska bedriva undervisningen.
Det är en reflektion som inte håller. Den nuvarande situationen har ju i sig uppstått mycket som ett resultat av politiska idéer och riktlinjer. Flumskolan hittades inte på av erfarna lärare som vurmade för sina elever, utan av politiker som uppfattade sig vara del av en radikalrörelse som skulle omforma maktstrukturerna i samhället.
Björklund och alliansen har satt upp som mål att de vill vända utvecklingen i skolan. De vill att Sverige ska placera sig högre upp i jämförelse med andra länder. Och de vill ha bort den stora inverkan som föräldrafaktorn spelar för vem som lyckas i svensk skola. Ska de nå dessa mål måste de utmana flumpedagogiken politiskt. Ty det var från den politiska arenan som flumpedagogiken från början kom.