Han är alltså kommen, det vill säga president Barack Obama som under dagarna två besöker Sverige, innan han beger sig vidare mot G-20 mötet i Sankt Petersburg. I veckor har det debatterats flitigt huruvida man i första hand ska betrakta besöken som ett erkännande av Sverige som en åtminstone lagom stor spelare på det internationella spelbrädet, eller som en markering mot den auktoritära regimen i Ryssland. Klart är i alla fall att det är första gången en sittande amerikansk president besöker Sverige. Det vill säga om man bortser från 2001 då president George W. Bush blev välkomnad av den samlade våldsvänstern, i samband med de numera ökända kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg.
Klart är även att besöket tinar upp de svensk-amerikanska relationerna som under förra seklet varit närmast permafrostlika och kännetecknats av sådant som Olof Palmes (S) tal om bombningarna av Hanoi 1972, vilket ledde till att den svenska ambassaden blev utkastad från Washington D.C.
Sedan Alliansregeringens tillträde har man dock haft samtliga amerikanska utrikesministrar på besök, senast John Kerry som tidigare i våras bevistade Arktiska rådets möte i Kiruna. Dessutom har Sverige blivit en god partner i allt från frihandels- till miljöfrågor och i finanskrisens spår har den amerikanska debatten följt den svenska modellens återhämtningsförmåga med stort intresse.
Vilken betydelse har då presidentbesöket i sig? Faktum är att det är långt ifrån så obetydligt som många cyniker gärna vill göra gällande. Storheten ligger dock inte i att man ensam skulle ro hem något frihandelsavtal åt unionen, eller komma fram till några lösningar i Syrienfrågan utan snarare i vad mötet signalerar rent diplomatiskt. Att den amerikanske presidenten väljer Sverige är knappast en slump. Hur ofta vi än påtalar vår litenhet, är Sverige Nordens politiska, ekonomiska och kulturella centrum. Det är dock en position som är beroende av den nordiska gemenskapen och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har inbjudit de nordiska regeringscheferna till samtalen med den amerikanske presidenten. Den utsträckta handen till grannländerna stärker inte bara det nordiska utan också den svenska ledarpositionen kring Östersjön och visar att länderna tillsammans utgör en självständig och kraftfull röst att räkna med.
Med ledarrollen kommer också ansvar. Den amerikanska administrationen har med all önskvärd tydlighet efterfrågat en stärkt försvarsförmåga hos sina europeiska bundsförvanter i takt med att man koncentrerar allt mer av sina resurser mot Stilla havet. Som det ser ut i skrivandets stund förväntar sig många europeiska länder, däribland Sverige, amerikanskt stöd vid en eventuell konflikt i närområdet. Haveriet inom det svenska försvaret har inte passerat förbi amerikanska ögon och det rimmar särskilt illa med ett land som vill ta större plats och göra mer väsen av sig i det storpolitiska finrummet.
Detta till trots visar presidentbesöket att Sverige nu har fått sitt formella erkännande som en medelstor, eller åtminstone lagom stor, hund. Frågan är bara hur man kommer förvalta det.