En juvel i tsarens krona

När Pierre de Coubertin arrangerade de första olympiska spelen i Aten 1896, var bakgrunden lika ideologisk som politisk. Genom att låta världens nationer tävla mot varandra i idrott, hoppades man kunna undvika krig på kontinenten. Sedan dess har spelen varit lika mycket en folkfest som en arena för världspolitikens muskelspänningar och de nyligen inledda vinterspelen i Sotji är knappast något undantag.

Västervik2014-02-11 00:01
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Redan vid de första olympiska spelen höjdes röster för bojkott. Då gällde det tyska nationalister som motsatte sig spelens förbrödrande ambitioner. Därefter har allt från apartheidregimerna till den sovjetiska invasionen av Afghanistan fått stater och idrottare att stanna hemma.

Inför årets vinterspel i Sotji har kraven på bojkott åter varit på tapeten och knappast utan grund.

I dagens Ryssland kränks individuella fri- och rättigheter på regelbunden basis. Homosexuella förföljs av extremister och övergreppen har dessutom fått politiskt understöd genom förbudet mot vad man kallar ”propaganda för icketraditionella sexuella relationer”, som antogs av president Vladimir Putin i fjol. Därtill har den allt mer tsarlike regeringschefen hämtat smått absurda 330 miljarder kronor ur statskassan för att rusta den slitna sommarsemesterorten för vinterspel – det finns alltså gott om argument för bojkottförespråkarna.

Trots högljudda protester ledde det från svensk sida inte till mycket mer än tio regnbågsfärgade naglar och en idrottsminister som avstod från att delta vid fredagens invigning. Förklaringen till varför det sällan blir något av bojkottdebatten brukar koka ned till att sport och politik inte hör ihop – så även denna gång.

Det är sant att idrotten bör vara befriad från politiska intressen och ju längre välsvarvade människokroppar hålls borta från ideologiska resonemang, desto bättre. Men de olympiska spelen är och förblir en symbol för makt så länge idrott engagerar. Det innebär även att spelen kommer att utnyttjas, inte minst av skurkstater på jakt efter internationell uppmärksamhet.

Förvisso kan demokratiska länder välja att bojkotta idrottstävlingar som arrangeras av auktoritära regimer, men historien har visat att det sällan gör någon större skillnad. Att belöna skurkstater med olympiska spel gör dem inte mer mottagliga för demokrati, och bojkott hjälper inte människor vars fri- och rättigheter kränks.

Detsamma gäller för enskilda idrottare och vad vore väl OS i Berlin 1936 utan Jesse Owens triumfartade nedmejande av den nazistiska rasideologin inför den förbittrade führern?

Det slutgiltiga ansvaret ligger med det sagt inte hos andra stater eller enskilda idrottare, utan hos den Internationella olympiska kommittén (IOK). Så länge man tycker det är rimligt att förlägga spelen i länder som kan plöja ned astronomiska summor i väg-, hotell- och arenabyggen bara för att de slipper ta hänsyn till hemmaopinionens åsikter om saken – kommer de olympiska spelen fortsätta att vara en åtråvärd pokal för världens auktoritära regimer.

Precis som vinterspelen i Sotji blivit ännu en juvel i den ryske tsarens krona.