Nyligen uppmärksammades att svenska myndigheter som Skatteverket, CSN och Transportstyrelsen säljer personuppgifter till privata företag. Den senare av myndigheterna säljer information för hela 30 miljoner kronor om året, vilket innebär en ganska så diger samling av personuppgifter. Uppgifterna är givetvis av varierande betydelse men utvecklingen är ett led i en bekymmersam utveckling där myndigheter ofta tror sig vara företag på den fria marknaden, snarare än offentliga institutioner i samhällets tjänst.
Innan påståendet får sin förklaring, bör man emellertid vara noga med att myndigheterna får delge viss information om privatpersoner. Det är en del av offentlighetsprincipen, som i sin tur är en grundmurad del av demokratin. Samtidigt är det en god princip att staten ska samla så lite information om oss som möjligt, eftersom medborgarnas integritet också är en del av det öppna och fria samhället.
Även om myndigheter får delge personuppgifter, är det knappast lika självklart att de bör sälja dem. Kan en myndighet lappa eventuella budgethål genom att sälja information om medborgarna, ger det med all sannolikhet mersmak att alstra mer information som sedan kan säljas vidare, varpå en industri är född. Det är en grundläggande marknadsprincip som fungerar alldeles utmärkt för företag, men betydligt sämre för myndigheter.
Företag och myndigheterna styrs trots allt av väldigt skilda spelregler. Näringslivet måste givetvis följa lag och rätt men enskilda företag behöver knappast styras eller bete sig särskilt demokratiskt på marknaden där de verkar. Det är helt i enlighet med den fria marknadens principer och banar vägen för företag att bli högeffektiva, sparsamma och vinstmaximerande. Därför är det knappast konstigt att många myndigheter låter sig inspireras av näringslivet, vilket onekligen kan ha sina förtjänster. Exempelvis kan det innebära att man förvaltar medborgarnas skattemedel mer ansvarsfullt och att verksamheten blir mer kvalitativ och lättillgänglig för medborgarna. Inspirationens baksida är emellertid att den tenderar att göra myndigheterna glömska inför det faktum att de i första hand verkar för medborgarnas och inte sina egna intressen.
Så är troligen fallet i frågan om personuppgifterna. För mitt i möjligheten att snygga till sina bokslut, har myndigheterna glömt att det finns något som skiljer dem från ett informationssäljande företag som Facebook. När en medborgare väljer att teckna ett konto hos ett dylikt företag bygger det på ett frivilligt och i någon mån ömsesidigt avtal där man är medveten om att ens personuppgifter kan komma att säljas vidare till kommersiella intressen. Myndigheterna kräver däremot medborgarna på informationen vilket innebär att de aldrig haft något val om deras personuppgifter skulle säljas vidare till allsköns företag. På så vis missbrukar myndigheterna det offentligas särställning och om trenden fortgår, riskerar förtroendet för institutioner med viktiga samhällsuppdrag att urlakas. Med tanke på att förtroendet för våra myndigheter är själva grundbulten för den svenska samhällsmodellen, får man säga att det är ett väl dyrt pris för en handfull miljoner.