Adventstid är tiden då det kristna kyrkoåret inleds och man i traditionell mening inväntar frälsarens ankomst. Även om det kristna fortfarande spelar en avgörande roll för adventsfirandet, ser minst lika många fram emot den annalkande julens mer materiella element, med dess överflöd av julbord, klappar och sällsynt tid med familjen.
Att julens väntan tar vid innebär att en tid av politisk väntan går mot sitt slut. Under helgen håller nämligen länets moderater och socialdemokrater nomineringsstämma respektive distriktskongress. Det innebär att allmänheten får svar på vilka kandidater från länets, landets, två största partier som får äran att företräda sina partier i landsting och riksdag – åtminstone på listorna.
Att de båda storpartierna håller kongress under samma helg är med all sannolikhet en slump, men samtidigt något av ett tecken i tiden. Tanken på att de båda partierna borde göra gemensam sak i betydligt fler sammanhang sprider sig likt en löpeld och inspirationen står att finna såväl utrikes som hemmavid.
I Tyskland förbereder sig nämligen förbundskansler Angela Merkel på att inleda ett blocköverskridande samarbete med landets socialdemokrater. En massiv koalition mellan socialdemokrater och kristdemokrater som förvisso inte är något nytt fenomen i grannlandet, men likväl anmärkningsvärt. Samarbetet finner sin motsvarighet i ett fyrtiotal svenska kommuner, inte minst i vår egen. I svenska sammanhang gäller det förstås inte några kristdemokrater, utan moderater. Det kan onekligen tyckas en smula besynnerligt eftersom socialdemokrater och moderater dagligen skildras som rikspolitikens envetna ärkefiender och sådana tenderar sällan att komma så särskilt väl överens.
Även om landets två största partier är rikspolitikens självklara motståndare, finns det sådant som kan förklara viljan att samregera på många platser i landet. De båda partierna betraktar sig trots allt som statsbärande vilket föranleder en förhållandevis gemensam syn på sådant som ansvarstagande, långsiktighet och de offentliga finansernas allmänna välmående – även om den senaste tidens budgetdebacle skadat Stefan Löfven. Det tycks även vara den förenande värdegrunden som fått den flitige VT-bloggaren Martin Danielsson att bli en vän av den nuvarande kommunmajoriteten. Danielsson var kommunfullmäktigeledamot för Moderaterna 2006-2010 och slogs under åren av hur mycket som förenade fullmäktiges moderater och socialdemokrater, mer än bland partierna i den dåvarande borgerliga kommunalliansen. Troligen var det också vad som fick kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M) att ingå ett förbund med Tomas Kronståhl (S) 2012. Det gav en möjlighet att ordna den havererade ekonomin tillsammans med ett parti som delar synen på hur man bäst tar ansvar för underskotten – lika barn leka som bekant bäst.
Liknande argument ligger till grund för en blocköverskridande koalition även på nationell nivå, som på senare tid förespråkats av, bland andra, den före detta moderatledaren Bo Lundgren. Om Moderaterna och Socialdemokraterna samregerade efter valet skulle man kunna ta sig an samtidens stora reformfrågor. Då skulle man kunna få i stånd en hållbar energiöverenskommelse, rusta ett försvar värt namnet och underhålla landets stam- och tvärbanor på ett sätt som innebär att tåg i tid är mer regel än undantag. Argumentet bygger på att det är kostsamma och kontroversiella reformer, vilka blir tacksamma att kritisera för en opposition med medvind. Det innebär att det ofta saknas politiskt mod att genomföra dem för en regering som inte sitter säker bortom nästa val. Med en blocköverskridande koalition skulle problematiken vara puts väck och den opposition som finns kan opponera sig bäst den önskar. Dessutom skulle en storkoalition hålla missnöjespopulismen borta från politiskt inflytande, vilket är en tanke som lockar många.
Här finner man emellertid de stora koalitionernas stötesten, nämligen att det inte är så förfärligt fantastiskt med koalitioner som kan strunta blankt i en opposition. Hur många stordriftsfördelar en överväldigande majoritet än må ha, kommer den tids nog att undergräva demokratin. Den majoritet som inte behöver lyssna, kommer heller inte att lyssna. Den opposition som inte blir hörd, kommer slutligen inte göra sig hörd, varpå debatten blir stum och det demokratiska samtalet tystnar.
Likväl har riksdagen och landets kommuner allt att vinna på stabila majoriteter, vilket är långt ifrån samma sak som en allsmäktig majoritet. En majoritet bör dessutom vara produkten av hårdför debatt och kärnfulla kompromisser mellan partier med självständiga program.
Knappast kan någon, med hedern i behåll, hävda att det stora dilemmat i svensk politik skulle vara att det råder för lite samförstånd mellan riksdagspartierna. Snarare behövs fler konfliktlinjer om man vill vårda demokratin och nog borde det ligga såväl i Moderaternas som i Socialdemokraternas intresse att upprätthålla de ideologiska skiljelinjerna partierna emellan. Inte minst eftersom man kan fråga sig om det verkligen finns existensberättigande för två trettioprocentskolosser, om de delar uppfattning om så gott som allt.
Åtminstone bör den som i advent går och väntar på ett blocköverskridande samarbete mellan landets två största riksdagspartier, ta sig tid att tala en stund med någon av kommunens oppositionspolitiker. De kan med all säkerhet ge svar på varför de allsmäktiga koalitionernas intåg i de demokratiska församlingarna, inte nödvändigtvis innebär någon frälsares ankomst.