”Politik är en förtroendebransch” – brukar gladlynta nymoderater med rötterna i kommunikationsbranschen ofta förkunna. Vad man än tycker om det äppelkäcka översättandet av demokratin till näringslivsjargong, får man trots allt ge dem rätt. Därför är finansdepartementets uppmärksammade rapport om våra kommunala förtroendevalda något av en bekymmersam tankeställare. Rapporten visar att smått ofattbara varannan svensk anser att kommunala politiker och tjänstemän är korrupta.
Det är den högsta siffran i Norden. Mindre märkvärdig blir uppgiften knappast av det faktum att de nordiska länderna oftast sällar sig till världens minst korrupta, åtminstone i internationella jämförelser. Den intressanta frågeställningen blir givetvis varför svenskarna, till skillnad från sina nordiska grannar, kommit att få en så avog inställning till sina förtroendevalda?
Först och främst för att korruptionen existerar hemmavid. Människor har korruptionsskandaler från såväl Motala som Göteborg och Solna i närminnet. Dessutom finns skälig kritik för att människor i politiska sammanslutningar, särskilt av det kommunala slaget, ibland umgås så tätt att man rör sig i svågerpolitikens gränsland vilket kan bana vägen för oegentligheter.
Vi måste alltså vara vaksamma på vad som försiggår bakom kommunhusens slutna persienner. Dock är Sverige långt ifrån någon bananrepublik och en allmän uppfattning om att våra kommunpolitiker är korrupta är ingen rättvis slutsats. För magra arvoden kämpar den betydande majoriteten av kommunens förtroendevalda för att göra våra liv bättre. Det är långt ifrån en glamourös tillvaro som tär på allt från kropp till familjeliv vilket är en sanningsenlig bild som borde lyftas oftare för att nyansera debatten.
En av de bekymmersamma aspekterna är emellertid att allt färre människor är politiskt engagerade. Partierna har tappat medlemmar i decennier och nittonhundratalets kommunsammanslagningar har resulterat i färre politiska förtroendeuppdrag. Allt detta sammantaget medför att politiken blir mer främmande eftersom våra politiker med verkligt inflytande blivit mer sällsynta. När något är främmande blir människan som bekant på sin vakt, vilket inte är en särskilt dum sak i ett demokratiskt samhälle. Dock tenderar även misstänksamheten utvecklas till fördomar och vidskepelser.
Som om inte detta vore nog har även det förra seklets järnhårda gränsdragningar åtminstone i någon mån uppluckrats. Konsekvenserna är mångbottnade men medför framförallt allt våra nationella parlament inte längre är maktens självklara högborg. Helt plötsligt har politiker från andra länder inflytande över den nationella politiken genom unionssamarbetet. Medborgaren måste alltså bilda sig i allt från nationell debatt till direktiv från byråkrati-titanen EU och internationella konventioner för att förstå sin politiska samtid. Å ja, men inte när det kommer till kommunpolitiken tänker säkert någon. Å jo, eftersom att hela 60 procent av kommunbesluten kommer från unionen, bör denne i sådana fall få till svar. Världen har alltså i någon mening blivit mer svårbegriplig och därför får även politiken sägas ha blivit detsamma.
Det är alltså ingen lätt sak att vara en helt och fullt medveten väljare men samtidigt vilar ett betydande ansvar på gemene man. Den välmående demokratin bygger trots allt på befolkningens intresse för att vara goda samhällsmedborgare. Det vill säga intresset för att bilda sig, kritiskt granska sina förtroendevalda och engagera sig för sina stridsfrågor. Det är det främsta vapnet mot korruption eftersom en medveten befolkning försvårar för förtroendevalda att vada i grumliga vatten. Det låter förstås olidligt högtravande men är knappast mindre sant för den sakens skull.
Men hur gör man då för att bli en god samhällsmedborgare om världen blivit så svårbegriplig? Det där är förstås en sanning med modifikation. Även om världen kommunicerar och inte minst fattar beslut snabbare, har våra verktyg för att inhämta kunskap aldrig varit bättre. Alla världens uppslagsverk finns några knapptryck bort och ändå skulle så många som en fjärdedel av våra unga hellre se en stark ledare opåverkad av val framför demokratin. Det är en del av samma politikerförakt som banat vägen för missuppfattningen om korruptionen i kommunpolitiken som med all säkerhet bygger på att vi sakta börjat glömma värdet av den gode samhällsmedborgaren. Okunskapen är ett demokratibekymmer om något eftersom det såväl avskräcker engagemang som spär på fördomarna om förtroendevalda. Framförallt kan det skada våra politikers förtroende för väljarna och då lägger man grunden för verklig korruption.
Det är helt enkelt som nymoderaterna säger – politik, eller snarare demokratin, är en förtroendebransch. Men, det är likväl en ömsesidig sådan som ställer stora krav på oss alla.