Årets kyrkoval kan i hög grad beskrivas som ett val mellan kyrka och politik. Med den saken menas att den stora konfliktlinjen som löpt genom valet varit den om kyrkan ska avpolitiseras eller inte. Det vill säga om partipolitiken ska få mindre inflytande över kyrkans verksamhet. En på det hela taget god ambition, eftersom Svenska kyrkan varit separerad från staten sedan millennieskiftet.
Emellertid kom valets stora förlorare att bli de borgerliga nomineringsgrupper som vill begränsa det kyrkopolitiska inflytandet. Nomineringsgrupper som Kristdemokrater i Svenska kyrkan och det från Moderaterna sprungna Borgerligt alternativ, kom båda att backa kraftigt i förhållande till föregående val. Den enda opolitiska kraft som skördade nämnvärda framgångar är den fristående nomineringsgruppen Posk, som vann ytterligare mandat, inte minst i Tjust.
Bättre överlag gick det istället för Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Sverigedemokraternas nomineringsgrupper som står närmare moderpartierna. För dessa har valrörelsen till mångt och mycket varit ren och skär partipolitik. De två första har byggt sin valkampanj på att en fri och öppen kyrka kan garanteras så länge Sverigedemokraterna trängs tillbaka från inflytande och Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har gått så långt att de kallat Jesus för sosse. Sverigedemokraterna har istället menat att kyrkan ska främja integration och att en sann ”folkkyrka” endast kan upprätthållas av dem själva, trots att missnöjespopulistiska väljare frekventerar kyrkan mindre än gemene man.
Bör man tolka resultatet som att svenska folket vill ha en kyrka som styrs av partipolitiken? Knappast. Valdeltagandet ökade (preliminärt) förvisso till 12,7 procent, men det är en på det hela taget föga smickrande siffra som inte är representativ för någon folkvilja. Snarare säger svenskarna genom sin valbojkott, eller bristande engagemang om man så önskar, att kyrkan bör lämnas åt de människor som den berör, vilket är kyrkobesökarna. Det är den enda rimliga åsikten för en kyrka som nu är frikopplad från staten och något som bör respekteras av alla de som inte söker sig till kyrkan för sin tro eller ett tidlöst sammanhang bortom det världsliga.
Detta till trots gick partipolitiken segrande ur striden och det blottar den svaghet som det opolitiska så ofta snubblar över i kampen mot politiken, dess oförmåga att mobilisera sig för att värna det den opolitiska världen. Kyrkovalet är ett exempel där man hade kunnat minska politikens inflytande över samhället genom att nyttja sin möjlighet att rösta, nu beredde soffliggandet istället vägen för en kyrka som i högre grad hämtar inspirationen till sina predikningar från partiprogram, snarare än bibelord.