Svaret på frågan var uppenbarligen nej. Ty det fanns ingen brist på olika åsikter om vad feminismen var och vad den borde göra. Men kanske har ändå feminismen ändrat karaktär.
Socialantropologen Steven Sampson menade till exempel att feminismens öde liknar marxismens, vilken är stendöd som stats- och kampideologi. Men som samtidigt har lämnat ett bestående värde i välfärdsstaterna som omhuldas brett och ständigt byggs ut och ständigt förbättras.
Likadant menade Sampson att det såg ut med feminismen. Kampideologin som vi lärde oss förknippa med Gudrun Schyman och Tina Rosenberg är genomskådad och död. Men samtidigt har jämställdhetsfrågorna permanentat sig på den politiska dagordningen. Det är inte möjligt för något politiskt parti att inte söka profilera sig inom jämställdhetsfrågorna.
Den sista tesen bevisades då Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten, anlände till seminariet. Hennes anförande lämnade inget tvivel om att hon avsåg göra Nya Moderaterna till den nya progressiva kraften i svensk jämställdhetssträvan. Anförandet väckte en del ont blod i den liberala delen av publiken, och partisekreteraren fick försvara sig mot flera kritiker. Inte minst då hon menade att Moderaterna måste ändra det frihetsbegrepp man ärvt från "Kalla kriget". En annan fråga som väckte debatt var Arkelstens intresse för kvoteringar till bolagsstyrelser.
Den ganska elitiska debatten om kvinnor i bolagsstyrelser punkterades dock då det var dags för Bahareh Andersson från nätverket mot hedersvåld att tala. Hon berättade om en verklighet fjärran från bolagsstyrelser och ideologiska diskussioner. Ett Sverige där 70 000 ungdomar inte får gifta sig med vem de vill. Ett Sverige med kidnappningar, tvångsgifte och en syn på unga flickor som bärare av familjens heder.
Efter Anderssons anförande gick det inte att gå tillbaks till att tala om kvotering av bolagsstyrelser. I stället kom diskussionen att handla om varför feminismen aldrig blev så stark att den vågade utmana kulturrelativismen, alltså multikultisamhället. Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni hade det kanske rakast svaret. "Feminismen är feg", menade Sabuni. Den gör halt när det blir allvar.
Seminariet om feminismens död leder fram till svårare frågor. Hur kan de svenska politikerna lägga sådan kraft på att debattera kvotering av bolagsstyrelser? Det är en fråga som rör några promille av befolkningen. Samtidigt finns det mer verkligt förtryck av kvinnor i Sverige än vad det gjort på hundratals år. Men detta förtigs då det pågår i invandrade kulturer. Varför ska inte lagen gälla även dem som sitt ursprung någon annanstans? Och varför vågar de svenska feministerna inte utmana kulturrelativismen? Var är Gudrun Schyman, Birgitta Olsson och Mona Sahlin när det verkligen gäller?