Remissförslaget visar att regeringen redan vet vad som är problemet. Analysrapporten från OECD bekräftar också det som redan är känt: Det är inget fel på finansieringen av svensk skola. När det gäller hur mycket vi satsar på skolan slår Sverige de flesta andra OECD-länder.
Inte heller är klasstorlekarna något problem. De svenska klasserna är mindre än i de flesta andra länder och tvärtemot vad som frekvent görs gällande i den allmänna debatten blir de heller inte större. Dock är det värt att notera att svenska skolor har integrerade klasser som även rymmer elever med särskilda behov.
Våra stora resurser och små klasser till trots får vi ett sämre resultat än andra länder. Beror det då månne på att svenska elever inte ägnar 14 timmar per dag åt sina studier, vilket är fallet i högpresterande delar av Asien? Icke. Exempelvis har de finska skolbarnen samma mängd undervisning och läxläsning som de svenska, men de presterar väsentligen bättre.
Anledningen till att den svenska skolan underpresterar är helt enkelt att resurserna används fel. För att få en bättre skola behöver de svenska resurserna användas bättre. Lagrådsremissen om att minska lärarnas administration är ett bra steg på vägen. Ändringarna gäller arbetet med åtgärdsprogrammen som sätts in när en elev riskerar att missa kunskapsmålen i ett ämne. Det är dock inte tillräckligt.
En bra skola är beroende av bra lärare. Det finns många sådana i Sverige, men de behöver bli fler och de dåliga lärarna måste bli färre. Det skulle innebära ett stort uppsving för svensk skola och det behöver inte kosta mycket heller.
I Sverige har vi fler lärare än vi behöver. En bra lärare är bra även i en större klass och en dålig lärare är dålig även i en mindre klass. För eleverna är det bättre att gå i en något större klass och ha bättre lärare. Pengarna som sparas genom att minska antalet lärare bör användas till att höja lönerna för de bra lärarna.
Utöver att eleverna tjänar på bättre lärare förtjänar också de bra lärarna ett påslag i lönekuvertet. De gör ett fantastiskt och mycket viktigt arbete. Höjda lönenivåer skulle även hjälpa till att göra läraryrket mer attraktivt, även för de allra mest kvalificerade studenterna.
Uppläggets förtjänster är väl bevisade. Såväl Sydkorea som Singapore har medvetet prioriterat färre men bättre lärare och det har gett god utdelning. Är det något vi bör ta till oss av de asiatiska framgångarna är det just detta.
En sådan förändring vore en välgärning men kräver att skoldebatten flyttar ner på kommunal nivå. Det är här förändringarna och prioriteringarna behöver göras. Ska våra barn få en bättre skola måste kraven ställas på rätt politiker. Det duger inte att gömma sig bakom riksdebatten.