Sabuni har tidigare meddelat att hon inte kommer kandidera till riksdagen 2014 men hennes plötsliga avgång väcker ändå förvåning. Själv motiverar den avgående ministern sitt beslut med att det är något hon burit med sig länge samt att det föll sig bättre att lämna sin portfölj nu än i samband med mandatperiodens slut eftersom detta ger möjlighet för Arnholm att etablera sig inför den kommande valrörelsen.
Även om det mesta talar för att Sabuni avgår på eget bevåg kan man inte låta bli att ställa sig frågan huruvida det trots allt finns en politisk dimension som ligger till grund för denna sorti. Den avgående ministerns arbete har trots allt varit annat än friktionsfritt.
Möjligen är Etableringsreformen ministerns mest minnesvärda bedrift. Dess införande innebar en påtaglig förändring av svensk integrationspolitik. Kortfattat handlar arbetet om att påskynda nyanländas etablering i samhällslivet genom arbetsmarknaden. Däremot har kritiker av denna reform menat att den än så länge visat begränsad effekt, något den avgående ministern kommenterar som barnsjukdomar.
En annan av Sabunis stridsfrågor har varit att motverka mäns våld mot kvinnor och då framförallt den kontroversiella frågan om hedersvåld. Sabuni menar att en av hennes främsta bedrifter är att det i dag inte är kontroversiellt att tala om åtgärder mot hederstraditioner som försätter kvinnor i utanförskap. Detta har bland annat inneburit att ministern arbetat kraftigt för att kriminalisera barn- och tvångsäktenskap.
Däremot har Sabunis arbete även varit kontroversiellt. Bland annat har hennes ställning för kvotering varit någon av en vattendelare inom borgerligheten. I lördagens Dagens Nyheter ställde sig Folkpartiet bakom Sabunis förslag om en form av kvotering i landets bolagsstyrelser och det är knappast omöjligt att ministern känt att uppförsbacken i denna sorts frågor bitvis varit väl brant. Därför blir lördagens utspel en i sammanhanget besynnerlig svanesång över en påtaglig konfliktlinje genom allianssamarbetet som knappast blir mer vag av det faktum att Arnholm tar avstånd från all form av kvotering. Detta till trots bedyrade hon, som uttalad feminist med lång erfarenhet inom näringslivet, att situationen för landets kvinnor är beklämmande.
Vilken väg Arnholm väljer återstår alltså att se även om hon själv lyfter ojämlika löner mellan könen som en av hennes kommande stridsfrågor.
Klart är att svensk politik förlorar en självständig kraft för kampen mot utanförskap och hederstraditioner. Eller för att citera ministerns egna avskedsord under gårdagens presskonferens: ”Jag gick in, genomförde och avgår politiken på mina egna villkor”.