Få kan fira sin nationaldag så som norrmännen på Karl-Johan. Särskilt förunderligt är det knappast med tanke på att det är ett land med en befolkning som vet vikten av att inte ta sin självständighet för given. Sedan 1380 har svenskar och danskar tampats om herraväldet över de norska bergslandskapen. För att inte nämna de många ännu levande norrmän som minns den tyska ockupationens upphörande 1945.
I år lär fanborgarna och folkdräktsmyllret dessutom vara mer närvarande än vanligt, eftersom det på dagen är två sekler sedan som norrmännen antog sin grundlov i Eidsvoll, 1814. Det var de första stapplande stegen mot norsk självständighet, nordisk fred och grannländernas förbrödring.
Nationaldagen den 17 maj har inte bara blivit en manifestation för den norska självständigheten, den har även blivit beviset på att ett öppet samhälle kan ta vara på det goda i nationalismen. Alltså inte den nationalism som bygger på politiserad chauvinism och övermänniskoideal, utan den som genom gemensamma seder och traditioner skapar nationell sammanhållning. Den gemenskap som förenar en nations brokiga samling individer och inte minst erbjuder en integrationens välkomnande famn för den, som på grund av armod eller drömmen om en bättre morgondag, just har sökt sig till våra nordliga delar av världen.
Synen på nationalismen hemmavid är i jämförelse att beskriva som ängslig – mer eller mindre kapad av sverigedemokrater och relativiserande vänsterextremister. Men vad annat kan någon vänta sig av ett land som tagit sitt självbestämmande för givet sedan Kalmarunionens upplöstes? Likväl finns mer anledning än på länge att debattera frågan om hur självständiga svenskarna egentligen kan sägas vara, efter nästa mandatperiod i Europaparlamentet.
EU-fördragen är överställda svensk grundlag. Likväl är unionens medlemsländer i alla avseenden fortfarande att betrakta som självständiga. Det beror i huvudsak på att unionen saknar inflytande över de politiska områden som definierar en stats nationella självbestämmande.
Vad definierar då den självständiga staten? Enligt tradition måste en stat ha tillräcklig legitimitet för att beskatta sin befolkning. Rätten att ta ut skatt bygger oftast på löftet om att skydda sina medborgare från hot. Hot från varandra avvärjs genom upprättandet av en poliskår och hot från andra genom militära styrkor, kort och gott en säkerhetspolitik. Har man en militär förmåga nog att hålla eventuella inkräktare på en armlängds avstånd, förvärvar man med all sannolikhet andra staters erkännande och kan bedriva en utrikespolitik – då råder inte längre några tvivel om statens existens.
Så länge beskattningsrätten, säkerhetspolitiken och utrikespolitiken är nationell, kan vi alltså tala om självbestämmande länder. Men faktum är att dessa självständighetens privilegier alla hotas av riksdagspartiernas agenda för Europa.
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna (även om de senare gör sitt bästa för att hålla tyst om saken) förespråkar alla införandet av en europeisk skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. Även om det finns olika idéer om hur skatten ska vara utformad och vad intäkterna förväntas finansiera, skulle det i praktiken ge unionen beskattningsrätt. EU får då egna skattemedel att spendera och blir inte lika beroende av medlemsländerna. Därmed behöver unionen inte längre ta lika stor hänsyn till deras intressen, varpå den nationella suveräniteten urholkas.
De fyra borgerliga partierna motsätter sig på god grund Tobinskatten. Däremot förespråkar de alla att unionen bör ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. 2009 års Lissabonfördrag innebar förvisso steg däråt, men i praktiken kontrollerar medlemsländerna dess omfattning. Med en helt gemensam utrikespolitik skulle EU bli en stark röst för den västerländska traditionen av fria och demokratiska samhällen, som på allvar skulle kunna ryta till mot exempelvis den ryske tsarens pågående illdåd i Ukraina. Med tiden riskerar den gemensamma utrikespolitiken dock leda till att staterna utanför unionen i första hand betraktar medlemsländerna som provinser, vilka alla lyder under Bryssel.
Grundlagen i Eidsvoll 1814 kom att bli symbolen för den norska självständigheten, men de grundlagsförändringar som kan bli verklighet i unionen under den kommande mandatperioden kan bli början på slutet för medlemsländernas självbestämmande. För svensk del bör man oberoende av partifärg ställa sig frågan om det verkligen var det som menades med ett enat Europa.
Med tanke på den folkyra självständigheten framkallar hos norrmännen på Karl-Johans gate, befarar åtminstone undertecknad att något viktigt kan vara på väg att gå oss förlorat.