Med opinionssiffror kring 35 procent har Moderaterna under hösten och vintern blivit vana vid att ses som det stora partiet, men med byte i hövdingsadeln hos storkonkurrenten Socialdemokraterna, har stödet för det stora regeringspartiet dalat. Nu ligger det i en del mätningar klart under valresultatets 30,1.
Mona Sahlins förtroendesiffror som statsministerkandidat var låga, Juholts ännu lägre, däremot är Löfvens betydligt högre än sina företrädares.
Något har hänt, det är psykologiskt tufft för Moderaterna som vant sig vid och slagit mynt av att vara störst och ha den partiledare som överlägset flest vill ha som statsminister.
Politiskt har också Moderaterna och alliansen haft en motig tid. Bilden har börjat sätta sig av att partierna är trötta och idélösa, huruvida det är så eller att det bara uppfattas så, kan diskuteras.
Moderaterna ser behovet av att göra ett nytt avstamp. Den insikten är viktig och helt avgörande för att klara av att vinna väljarnas förtroende till att fortsätta regera efter valet 2014.
För en dryg månad sedan tillkännagavs partisekreterare Sofia Arkelstens avgång. Kent Persson utsågs till ny partisekreterare, då kommunalråd i Örebro och en hejare på sociala medier - däremot en doldis i rikspolitiken. Hur han kommer att fungera som partisekreterare får framtiden utvisa, men hittills har det varit många floskler i såväl twitterinlägg som debattartiklar. Mer av konkretion, politisk såväl som organisatorisk, efterlyses.
Kent Persson skriver gärna om att Moderaterna måste vara självkritiskt. Det är en bra ansats. Ett första steg i den självkritiken bör vara detta att betrakta näringslivet som ett särintresse. I Svenska Dagbladet i söndags uttryckte Kent Persson sig såhär: "Moderaterna måste utveckla sin företagspolitik och vara ett parti för företagare". Bra så, nu gäller det att fylla orden med ett innehåll.
Bakom Moderaternas nyorientering efter förlustvalet 2002 fanns Per Schlingmann, detta pr-geni som kreerade mycket av den nya förpackning som Moderaterna numera är iklädd.
Schlingmann var partisekreterare mellan 2006 och 2010. Sedan dess har han varit statssekreterare i alliansregeringen med ansvar för kommunikation, av många kallad regeringens propagandaminister.
I förra veckan gjorde han återinträde på den moderata arenan som chefsstrateg för sitt parti. Inte så att Kent Persson redan har blivit av med jobbet. Men han lär få kämpa för att inte bli förbisedd på grund av hans företrädares företrädare, som dessutom är erkänt duktig som kommunikatör och strateg.
Presskonferensen om Schlingmanns tillträde beskrevs av Aftonbladets Peter Kadhammar dagen efter, betraktelsen säger väl det mesta:
"I släptåg har han Moderaternas nye partisekreterare Kent Persson som, om någon pratar med - honom, betonar att han nu är Schlingmanns chef, vilket ingen tar på allvar. Inte ens Schlingmann, som säger att han ’formellt’ är underställd Persson."
De moderata opinionssiffrorna har gått på dunderhonung sedan i höstas, nu verkar den tagit slut. Det behövs onekligen påfyllning.
Nu återstår det att se om Persson kan leva upp till partisekreterarens roll och om Schlingmann kommer att lyckas med förarbetet för att öka det moderata väljarstödet i ett tredje riksdagsval.