De som inte klarar betygsättningen hamnar på ett väldigt varmt ställe. Den uppfattningen har kristna gemensam med judar och muslimer.
Men i en tid när Svenska kyrkan förkunnar att Gud är kärlek och de kristna ledarna överlag anammat de politiska partiernas motto att ”alla ska med” känns det uppenbart obekvämt att påminna om ett utanförskap ingen arbetslinje hjälper mot.
Kanske typiskt för den religiösa Yttersta domens minskade betydelse är reaktionen på det som i söndags skrevs av ledande företrädare för Skolverket på Dagens Nyheters debattsida. Det blev ett stort ståhej, trots att det inte alls handlade om något så allvarligt som vårt öde vid jordens undergång utan om något mycket mera lättviktigt: plats och villkor för skolceremonier i religiösa lokaler.
Det är ingen risk för att känsliga elever skulle få höra några svavelosande skräckskildringar exempelvis av vad som väntar om de inte sköter sin skolgång. I stället är ramen avgjort angenäm. Hopp, levande ljus och i mun kanske smak av lussebullar och pepparkakor. Föreställningar om Domedagen odlas förvisso på många håll även inom kristenheten. Utifrån det som står i skrifterna om tecken i tiden har både kristna, muslimer och judar försökt fastsälla den tidpunkt den allsmäktige tänkt sig att det är dags att ställa oss till svars. Kanske är det ett sådant tecken att Svenska kyrkans domssöndag i år sammanföll med islams ashura, en dag då många märkliga saker inträffat och då, enligt en tradition, mänskligheten ska dömas.
I Sverige anses det inte passande att försöka förutsäga Domedagen. Sådant har degraderats till en syssla för sekter och miljörörelse. Människans hantering av sitt klot ger ju gott om stoff till alarmistiska betraktelser.
Men det lär inte bli 21 december, ett datum aktuellt för dem som hunnit ta del av katastroffilmen ”2012”. Den kom 2009 och handlar om hur jorden möbleras om, för att återuppstå i ny gestalt. Det hette att tidpunkten förutsagts i en mayakalender som tar slut 21 december 2012. Det gör den inte alls, skyndade sig expertisen att meddela. För övrigt var det inte maya utan aztekerna, mexica, som ett par hundra år senare intresserade sig för jordens undergång, och försökte fördröja den med människooffer.
I dag vet vi att när människor offras kommer vi i stället närmare undergången – domen. Av både religiösa och sekulära, av både utom- och inomvärldsliga skäl, finns anledning att begrunda detta.
Och ta till motmedel – exempelvis en överenskommelse om klimatet, och ”Ein bisschen Frieden”, en smula fred, det Nicole sjöng om i Eurovisionen 1982.