Den största samhällsförändringen på senare tid är att informationsteknologin tagit sig in i våra innersta livsområden. Genom uppkomsten av sociala medier sprider vi nu våra tankar och synpunkter för vinden. Till skillnad från förr när man reserverade sina åsikter och funderingar för ett fåtal. Och de som gjorde motsatsen ofta fördömdes som skvallertackor.
I dag är de snarare sociala genier. En tur runt på hemsidan Facebook visar snabbt hur det är i dag, de som är mest aktiva och har flest så kallade vänner kommenterar ofta allt omkring sig, stort som smått. Det blir snabbt en vana och efter ett tag glömmer man lätt att det man skriver sprids och läses i vida kretsar.
Det fick tre personer i Skövde nyligen erfara. När arbetsplatsen på Volvo bland annat kallades dårhus var de inte längre välkomna att fortsätta som inhyrd personal.
De flesta som hoppas på en framtid på sitt jobb skulle undvika att säga något liknande direkt inför sin chef. Men i den digitala världen gör vissa det utan att närmare fundera över konsekvenserna.
Det är ett tecken på att vi lever i en brytningstid, vi har sett möjligheterna med det nya. Men ännu har vi inte hittat rimliga uppförandekoder som harmonierar med vad som gäller i övriga samhället.
Det gäller inte bara sociala media. Hela debatten om fildelning, som bland annat Piratpartiet byggt sin politiska plattform på, beror i grund och botten på samma brist på utvecklade normer och beteendekoder.
I det fallet uppfattar man att det som okej att exempelvis ladda ned en film illegalt och därmed undandra dess upphovspersoner, alltifrån författare och filmare till skådisar, betalning för varan. Detta trots att få skulle tycka att det var acceptabelt att snatta filmen direkt i en butik, fast det i grund och botten handlar om samma sak.
Man har förväxlat det möjliga med det tillåtna och acceptabla. Men bara för att något är möjligt är det inte okej.
Kanske ställer den digitala världen i realiteten högre krav på oss än den vanliga greppbara. Ett förfluget ord i den verkliga världen uppfattas bara av den som uttalar det och åhörarna. I den digitala finns det kvar tills någon raderar historiken.
De senaste fallen kommer inte vara de sista. Tills vi människor vant oss vid att historiken följer med oss kommer vi mötas av fler blåögt förlorade jobb.
Å andra sidan kanske det också kommer en ändring åt andra hållet med. Helt osunt vore det kanske inte om vi också återfinner förmågan att vända andra kinden till och hitta en gräns där vi drar ett streck över en del av det gamla som nog borde vara preskriberat.