LEDARE: Det tillrättalagda utanförskapet

Den är märklig, den svenska socialdemokratin. Den pratar så mycket rättigheter men så lite om skyldigheter. Så mycket om trygghet men så lite om personlig utveckling. Så mycket om valfrihet men så lite om självbestämmande. Och så mycket om frihet men så lite om ansvar. För parallellt med det trygga fikapaus-, snöskottnings- och LO-Sverige, lämnas allt fler utanför det socialdemokratiska finrummet. Eller, de lämnas inte utanför - men de få nöja sig med en plats i väntrummet. Ett ibland livslångt väntrum med kölappar, tryckta med miljövänligt bläck - där man ger månatligt apanage rätt över disk åt alla om bara visar sig tillräckligt ömkansvärda. Inlärd hjälplöshet varuförpackad som politik - med en oskyldig röd ros på. Det märkligaste är att även högern på sina håll bekvämt låter sig ta till sig alltmer av det här tankesättet. Många har velat tolka ut vad det växande bråkmakeriet och den ökande kriminaliteten av framförallt våld och stöld i samhällets utkanter står för. För vänstern, med sin på förhand uppställda människosyn om människan som ett offer, är lösningen enkel. Det behövs mer pengar. Bara forsla ut resurser till områdena, så blir allt bra. Mer socialbidrag, högre a-kassa, fler skattesubventionerade nöjen. Bröd och skådespel i allt kostsammare proportioner. Att det här leder till en negativ spiral där allt färre ska försörja allt fler, verkar man inte bekymra sig mycket över. Det talas mycket om att ge människor i utanförskap möjligheter och förutsättningar att bli delaktiga i samhället. Men för att vilja bli delaktig i samhället måste man först få bli delaktig i sig själv och sina egna frivilligt utvalda gemenskaper. Inte beskattas ner till anklarna så fort man gör ett handtag och sedan få resurserna tillbaka i form av en extra ungdomsgård med en ball, sanktionerad graffitimålning på ena väggen i pingisrummet, och andra skrivbordslösningar som låter bra i socialkontorets fikarum eller i politikernas vänsterretorik. Nyckeln till större delaktighet i sitt eget liv - tillika förutsättningen för att kunna och vilja vara delaktig i andras - heter inte mer passivisering, utan större egen frihet och eget ansvar. Svårare än så behöver det inte vara.

Ledare: Det tillrättalagda utanförskapet