Det stora samhället

I fredags släppte Framtidskommissionen rapporten Framtidens civilsamhälle. Det är minst sagt glädjande. Civilsamhället glöms lätt bort av politiker när de väl har fått makten. Då ska plötsligt allt ordnas av staten som genast blivit mindre farlig än när motståndarna innehade makten.

FOTO: SCANPIX

FOTO: SCANPIX

Foto: Toby Talbot

Västervik2012-11-12 00:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Tanken att samhället utgörs av staten luftas frekvent i svensk debatt av såväl vänsterkantare som nyborgare. Det är en felaktig och skadlig tanke som undantar alla de väsentliga delar av verkligheten som krävs för en fungerande och tillfredsställande tillvaro.

Civilsamhället har trots sin vikt under lång tid behandlats minst sagt styvmoderligt. Det är den sfär där människor frivilligt ingår i gemenskaper av varierande formalitet. Det rymmer alltifrån politiska partier och Röda korset till syjuntor och dataspelsgillen och är en omistlig del av en fungerande demokrati. Det är också en sfär där politikerna inte kan lägga sig i, gör de ändå det är det inte längre en del av civilsamhället.

Det sägs ofta att brittisk politik är bättre än svensk. Det är sant på vissa områden och mindre så på andra. Klart är dock att det är mer av en publiksport än dess bleka svenska kopia. Viktigare är dock synen på civilsamhället.

När David Cameron gick till val för två år sedan var ett av hans viktigaste budskap det om det Stora Samhället ("Big Society"). Målet var att skapa ett klimat där samhället är större än staten och där folk själva på frivilliga grunder kunde bygga en tillvaro där makten inte låg hos politikerna och staten utan hos medborgarna. Denna grundläggande inställning är stark inom den brittiska konservatismen, något Cameron på senare tid fått erfara.

Planerna på att införa ett minimipris på alkohol har lett till en stundtals glänsande debatt om inte bara vikten av det civila samhället utan även om nödvändigheten av lämpliga arenor för detta. Brittiska parlamentsledamöter är inte lika beroende av sina partier som våra riksdagsledamöter och när regeringen går för långt ryter de ifrån.

Charlotte Leslie, konservativ parlamentsledamot, höll nyligen ett passionerat försvarstal för landets pubar under en parlamentsdebatt. Hon sade att pubarna påminner om den riktiga världens version av parlamentet, där det ständigt pågår ordentliga debatter om riktiga och viktiga ämnen.

Pubarna fyller visserligen inte samma sociala funktion i Sverige som i Storbritannien, åtminstone inte i samma utsträckning, men det passionerade försvaret av det civila samhällets spontana mötesplatser skulle behövas även här.

"Det ska löna sig att arbeta snarare än att supa och röka" sade finansminister Anders Borg i samband med regeringens vårbudget 2011. Budskapet går tillbaka på ett nästan identiskt uttalande från 2006. Den svenska regeringen har en tendens att betrakta allt i termer av produktivitet. Ett gott liv består dock av mer än det umgänge som arbetsplatsens fikaraster erbjuder. Och om regeringen inte börjar fundera i dessa banor är det hög tid för riksdagsledamöterna att ta bladet för munnen och bli något annat än regeringens nickedockor.

Läs mer om