För precis två sekler sedan flydde under denna helg en besegrad kejsare genom Rhenförbundets småfurstedömen, tillsammans med spillrorna av dennes ”La Grande Armée”. Kejsaren var ingen mindre än Napoleon Bonaparte, även kallad Napoleon I av Frankrike. Under 1800-talets första decennium hade den korsikanske överbefälhavaren, som krönt sig själv till kejsare 1804, haft hela kontinenten i sitt grepp. Från Danmark i norr till Egypten i söder hade Napoleon besegrat furste på furste och kejsarens styrkor betraktades mer eller mindre som oövervinnerliga, på vägen mot världsherravälde.
Emellertid berodde flykten på att kejsaren för första gången mött ett avgörande nederlag i fält. Närmare bestämt utanför den sachsiska staden Leipzig den 19 oktober 1813, av det brokiga förbund som gick under namnet Sjätte Koalitionen. Försvarsalliansen är numera obekant för gemene svensk men likväl spelade den en avgörande roll för Europa och framväxten av de nordiska länderna, så som vi i skrivandets stund känner dem. Efter Napoleons misslyckande fälttåg i Ryssland 1812 och den franska arméns förlust under spanska självständighetskriget, omgrupperade sig kejsarens motståndare på kontinenten. Tillsammans med Storbritannien, Ryssland, Preussen, Österrike, Spanien och Portugal enade sig Sverige för att en gång för alla besegra den av storhetsvansinne besatte kejsaren och dennes armé.
Att kejsaren kom att möta koalitionen just i Leipzig var knappast någon slump. Efter det ryska fälttåget (vilket så gott som tillintetgjorde La Grande Armée) började kejsaren förlora greppet och inflytandet över sina tyska lydstater. Bland annat lierade sig det tidigare besegrade Preussen och Österrike med de allierade. För att inte fler tyska stater skulle vända sina bajonetter mot Paris, bestämde sig Napoleon för att invadera de tyska staterna under 1813. Den 16 oktober möttes så kejsarens 225 000 man starka styrka beståendes av polacker, sachsare och fransmän mot en betydligt större koalitionsarmé om sammanlagt 380 000 man.
Koalitionsarmén såg sin chans i att omringa Napoleon kring Leipzig. Den sista pusselbiten i denna inlåsningsmanöver bestod av den svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte, senare känd som kung Karl XIV Johan. Med sin 67 000 man starka ”Nordarmé” beståendes av svenskar, ryssar, preussare och brittiskt artilleri skulle kronprinsen sluta cirkeln kring staden norrifrån och därmed skulle koalitionen få möjlighet att tillintetgöra de kejserliga styrkorna en gång för alla.
Att den svenske kronprinsen skulle leda en av arméerna i denna koalition var dock långt ifrån givet. Inte minst för att han själv var en fransk fältmarskalk men också för att det innebar ett förbund med den ryske ärkefienden som bara några år tidigare delat upp kontinenten med fransmännen, vilket bland annat föranledde förlusten av Finland. Kronprinsen tvivlade dock på det napoleonska väldets fortvarande, vilket fick svensk utrikespolitik att formas därefter. När fransmännen ockuperade Svenska Pommern 1812 fick kronprinsen chans att vända kejsaren ryggen. Ett av hans första åtaganden var att sluta ett förbund med tsar Alexander I och koalitionen genom att avsäga alla anspråk på ett återerövrande av Finland. Ett traumatiskt beslut som kompenserades genom att Sverige fick tillåtelse att erövra Norge av det med Napoleon lierade Danmark.
Slaget vid Leipzig, eller ”det stora folkslaget” som det kallas på tyska, kom att bli det dittills största i historien med över 500 000 deltagande och 100 000 dödade, sårade eller saknade. Koalitionen stod emellertid segrande och därmed var myten om den oövervinnerlige kejsaren krossad. Napoleon lyckades dock fly från slagfältet med resterna av sin armé, men skulle aldrig kliva över Rhen igen. Istället förberedde fransmännen försvarskrig och kejsardömet skulle få sitt slut 1815, efter det avgörande slaget vid Waterloo.
För svensk del kom drabbningen att bli det sista stora fältslaget i svensk historia, hittills. Förvisso skulle kronprinsen därefter tåga mot Köpenhamn för att utkräva Norge, men stridigheterna som ledde fram till freden i Kiel 1814 är i jämförelse att betrakta som skärmytslingar. Karl XIV Johans revidering av svensk utrikespolitik innebar det definitiva slutet för stormakten Sverige, men istället början på en ny tid. När Sverige ingick i personalunion med Norge, påbörjades vårt grannlands resa mot självständighet. Likaså för Finland, som efter 1812, långsamt började se självständigheten som ett mål i kampen mot ”förryskningen” av landet. Även Danmark kom vid denna tidpunkt (vid sidan om senare förlust av Schleswig-Holstein) att få de flesta av sina samtida konturer - det var kort och gott det moderna Norden som började ta form.
För en dryg vecka sedan högtidlighölls minnet av slaget med gäster från länderna som deltog i stridigheterna. Från svensk sida fanns bland andra riksdagens talman Per Westerberg (M) på plats. Slaget vid Leipzig 1813 är en betydande vändpunkt i svensk historia och därför finns anledning för betydligt fler än moderata talmän att påminna sig om att 200 år av nordisk fred och förbrödring tar sin början, där det sista svenska fältslaget har sitt slut.