Men Kalla kriget är inte bara historia, det har i allra högsta grad betydelse för utvecklingen vi ser i världen i dag. Det är ett av skälen till att riksdagsledamoten Mats Johansson (M) har gett ut boken Kalla kriget 2.0 – Ryssland rustar (Timbro förlag). Johansson påpekar att det inte är i Lenins eller Stalins Ryssland som journalister och advokater mördas, oppositionella fängslas (se bara på den aktuella rättegången mot Aleksej Navalnyj), frivilligorganisationer förbjuds och medier underkastas statsledningen.
Putins strategi för Ryssland kan med fog sägas vara att återupprätta det sovjetiska imperiet, något som visades inte minst när Ryssland invaderade Georgien för bara fem år sedan. År 2020 ska man ha återställt sin forna slagkraft och planerar att lägga 4 300 miljarder kronor, huvudsakligen vapeninköp, för att förstärka försvaret under perioden.
En ny rapport från Försvarshögskolan i Finland med namnet ”The Development of Russian Military Policy and Finland”, även uppmärksammad i Svenska Dagbladet den elfte april, visar också att vapenleveranserna har börjat ta fart. Det är dock inte de invasionsstyrkor från förr som är modellen för dagen. Vad Putin bygger upp är en armé som opererar snabbt och effektivt, med understöd av flyg och helikoptrar. Tyngdpunkten för den ryska ligger varken mot Kina eller Georgien utan mot Östersjön. Stefan Forss, en av rapportförfattarna säger till SvD:
”Ryska armén strävar efter att kunna nå sina mål snabbt, genom effektiva tillslag inte bara mot det angripna landets militär och politiska ledning utan mot hela samhället. Avsikten är att snabbt bryta ned medborgarnas motståndsvilja. Det kräver tillräcklig mängd vassa styrkor i hög insatsberedskap. Den höga beredskapen förkortar samtidigt försvararens reaktionstid.”
Samtidigt är det något märkligt med Ryssland, eller åtminstone bilden av Ryssland. Inget annat land i världen ursäktas så mycket av så många människor i andra länder. Så fort någon talar om den ryska rustningen dyker etiketten ”rysskräck” upp. Johansson påpekar i sin bok att ordet används av dem som inte vill prata om det som sker, av dem som vill ta en genväg runt problemen som vår omvärld ställer oss inför.
Rysslandskritik, skriver Johansson, handlar inte om en rädsla för det ryska folket, lika litet som kritik mot Castroregimen handlar om en rädsla för kubaner, eller kritik mot kinesiska kränkningar av mänskliga rättigheter handlar om en rädsla för kineser.
Den försvarspolitiska debatten har visserligen åter tystnat men kommer att blossa upp igen, inte minst när Försvarsberedningen i juni ska lämna sin rapport om den säkerhetspolitiska utvecklingen. Förhoppningsvis har beredningen tagit den ryska rustningen under seriöst beaktande.