Det var under måndagens presskonferens som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansministern Anders Borg (M) lovade väljarna att det inte blir några skattesänkningar de kommande åren. Tvärt om öppnar man för att väljarna kan få högre skatter efter valet, närmare bestämt på fordon, tobak och alkohol.
Reinfeldt kallar beslutet en ny ram för den ekonomiska politiken och beror på den långdragna lågkonjunkturen. Tiderna är hårda och därför måste alla förslag kunna finansieras krona för krona. Hur sympatisk den välbekanta ansatsen än må vara finns dock en krassare dimension av denna strategiska reträtt.
För stunden piskar ilande vänstervindar i opinionen. Söndagens Sifo-mätning visar att Moderaterna backar till allt annat än smickrande 22,8 procent. Det är en förlust om dryga tio procentenheter sedan Stefan Löfven tillträdde som partiordförande i början av 2012. Även om man ska ta opinionsundersökningar med en nypa salt, säger ändå förändringen att regeringen haft svårt att få kontroll över debatten och därför vänder man sig till en god gammal vän.
Allt sedan den moderata förnyelsens påbörjades har triangulering varit partistrategernas mest älskade ord och metod. Kortfattat bygger det hela på att man avväpnar sina motståndare genom att imitera deras politik. Moderaternas närmande av Socialdemokraterna under Fredrik Reinfeldt är ett exempel, Socialdemokraternas accepterande av jobbskatteavdragen ett annat och nu senast regeringens löften om att inte sänka några skatter. Genom det senare hoppas man undvika att valrörelsen slutligen står mellan skattesänkningar och vaga välfärdssatsningar, för att istället rikta debatten mot regeringens egen paradgren – förvaltandet av statskassan.
Trianguleringens dilemman är dock att man kan ompositionera sig till oigenkännlighet.
Förvisso poängterade statsministern under presskonferensen att den moderata förnyelsen även innebar att partiets övergav kravet på samhällsomdanande skattereformer till förmån för sunda statsfinanser. Samtidigt kommer man inte undan att sänkt skatt är en grundläggande moderat princip, med djup förankring i den liberalkonservativa idétradition som partiet vilar på. Att påstå något annat är att förneka partiets ideologiska, eller på löfvenska: genetiska, hemvist.
Därför är löftet om skattesänkningsstopp ett onödigt erkännande av en vänstervriden verklighetsbeskrivning som inte kommer att falla i god jord hos den växande skaran av missnöjda moderater. Socialdemokraterna har trots allt en budget med oklar finansiering, de saknar sanna vänner i partipolitiken och deras verklighetsbeskrivning av ett land i förfall är lätt att punktera. Regeringen har alltså alla möjligheter att vända vänsterns medvind till stiltje, utan att för den sakens skull göra avkall på sina kärnvärden.
Att det ligger i regeringens DNA att inte bedriva socialdemokratisk politik borde tvärt om vara en av få punkter där man, med gott samvete, kan ge Stefan Löfven rätt.