Det är den fjärde riksdagsomröstningen sedan valet vars utgång har överraskat även de röstande ledamöterna. Dels har somliga fått plötsliga problem med tekniken och därigenom inte lyckats rösta eller till och med röstat fel, dels har det så kallade kvittningssystemet inte fungerat.
Kvittningssystemet går ut på att de sju traditionella partierna har kommit överens om att behålla skillnaden i antalet ledamöter mellan blocken vid varje omröstning. Om exempelvis en socialdemokratisk ledamot inte kan närvara kvittas det med att en av regeringens ledamöter uteblir.
Fördelen med kvittningssystemet är att det ger riksdagen stabilitet. Utan det skulle varje sjukdomsfall, konferens eller viktigt åtagande utanför Stockholm medföra att riksdagen förvandlas till vad som endast kan liknas vid ett lotteri. Vad för beslut som fattas blir plötsligt helt beroende av vilka ledamöter som råkar vara där just den dagen. Genom att hela tiden upprätthålla den skillnad i antalet ledamöter som uppstod i det senaste valet uppstår inte det problemet.
Ett argument som hörs till och från i debatten är att det är otänkbart i andra länder. Att det aldrig skulle komma på fråga i USA eller Storbritannien. Där är det varje ledamots plikt att närvara vid viktiga omröstningar. Det berättas om gamla, sjuka ledamöter som vid särskilt viktiga och jämna omröstningar har körts dit i ambulans för att kunna avlägga sin röst.
Utöver det tveksamma i att kalla en sådan situation för önskvärd är det mycket som skiljer Sverige från dessa länder. I Sverige röstar vi mer än i de flesta länder på parti i stället för person. Jämfört med omvärlden är det svenska personvalssystemet underutvecklat. Partilinjen är därför mycket mer avgörande här än i dessa länder.
Det gör även att kritiken att ledamöter genom att låta sig utkvittas undviker situationer där de personligen skulle vilja rösta mot partilinjen inte håller. Nära nog alla svenska riksdagsledamöter är invalda, inte för sin egen politiska agendas skull utan för partiets allmänna politik. Det är inte säkert att de ens har moraliskt mandat att rösta efter sitt eget kynne.
Kritiken om att ledamöter använder kvittningsmöjligheten för att i stället utföra annat arbete är värre. Exempelvis gjorde Thomas Bodström (S) sig känd för att hinna med en tidskrävande advokatkarriär vid sidan av sitt välavlönade riksdagsuppdrag. Enligt överenskommelsen krävs det dock giltiga skäl för att en ledamot ska få kvittas, till exempel sjukdom eller viktigare partipolitiskt uppdrag.
Problemet är att de som är ansvariga för kvittningen inte har hållit sig till de överenskomna reglerna. Ökad medvetenhet kring kvittningen kan i bästa fall bättra på detta just nu ganska dåliga facit. Systemet har så pass stora fördelar att det i alla fall är värt att ge det en chans till.