Ordföranden i Liberala kvinnor Bonnie Bernström (FP) går till storms mot Kristdemokraternas familjepolitik på debattsajten Newsmill. Diskussionen är igång efter att Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet beslutat sig för att slå sina påsar ihop med riksdagsvänstern - Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna för att driva igenom frågan om att också ensamstående kvinnor ska få låta sig insemineras och bli föräldrar på egen hand.
Bara för någon vecka sedan gick Kristdemokraterna ut och berättade om sin omsvängning i en närliggande fråga - att partiet numera accepterar en lagstiftning som innebär att personer som gör ett könsbyte inte samtidigt ska steriliseras, så som det nu är. Högst troligt en omvändelse under galgen i det som också kallas frågan om "ett trejde kön".
Redan var det dags för nästa fråga i vilken KD har hög profil och där de andra partierna i alliansen har en annan uppfattning.
För KD:s självbevarelsedrift är det bra att de inte presenterat en ytterligare omsvängning, istället kritiseras nu KD starkt av liberala debattörer och politiker för sin hållning.
Kristdemokraterna är ett litet parti, alla frågor KD driver kan partiet givetvis inte få igenom. Men icke desto mindre är partiet ett av fyra i regeringsalliansen och för alla partier måste det finnas en smärtgräns för hur deras hjärtefrågor hanteras.
När det gäller familjepolitiken i vilken också ovan nämnda frågor bör räknas har KD fått stå ut med mycket spott och spe från de andra partierna.
Parallellt med detta börjar det framträda allt mer tydligt att det finns vänsterliberaler och livsstilsliberaler som när en dröm om att så småningom byta ut KD mot MP som allianspartner. Andra, kanske med mindre entusiasm, ser det som ett möjligt alternativ om KD skulle åka ur riksdagen vid nästa val.
Frågan infinner sig - när har KD fått nog?
När folkpartisten och ordföranden för Liberala kvinnor klagar över att Kristdemokraternas familjepolitik strider mot grundläggande principer för Alliansen, rör hon sig i riktning mot ett tämligen egendomligt resonemang. Det finns nämligen ingen överideologi för alliansen. Samarbetet består av fyra olika partier med skilda sakpolitiska ställningstaganden, men också med olika ideologiska utgångspunkter. Således går det inte att bryta mot några alliansprinciper.
Vad gör då Kristdemokraterna unikt i jämförelse med de andra borgerliga partierna? Givetvis den egna ideologin, kristdemokratin, med en värdekonservativ kärna. Men också partiets sak- eller profilfrågor som är grundade på ideologin. Sådant som försvarar ett kristdemokratiskt partis existens. Men utan profilfrågorna omsatta i praktisk politik, eller ens kvar som profilfrågor - vad är partiet då? Och utan KD som ett reellt alternativ - vart ska borgerliga väljare vända sig som inte tror på genuspolitiska experiment och som ser barnens rättigheter och behov som viktigare än vuxna singlars rätt att skaffa barn och som ställer dessa frågor främst?
De borgerliga partierna har genom årtiondena före maktskiftet 2006 ständigt fått utstå kritik för partipolitisk splittring. Sedan 2006 är det enighet som gällt. Enighet för idéer och enighet för att få och behålla makten. Nu behövs värderingar i en tämligen avsomnad borgerlig framtidsdebatt efter sex år av alliansstyre.
Borgerlig idédebatt och politik behöver konservativa och kristdemokrater - fältet får inte lämnas för att bara omfatta liberaler med diverse prefix. Glöm för all del heller inte det viktiga faktum att svensk borgerlighet är större än alliansregeringens ministrar.
Frågan infinner sig igen - när har KD fått nog?