Medborgare som tjänar vårt land som ledande företrädare i regering och riksdag representerar inte bara sig själva, sitt parti, sina väljare och sina åsikter - uppdraget är också ett försvar för vårt statsskick och vår demokrati.
Under uppdragets gång är det rimligt att riksdagsledamöter har en förhållandevis hög ersättning. Man ska kunna sätta av all tid till att fokusera på sitt uppdrag, människor ska inte tacka nej till uppdraget på grund av ekonomiska orsaker. Att ge sig in i den aktiva politiken på riksplanet medför dessutom för väldigt många av riksdagens ledamöter kringflackande liv - de bor i Stockholm om veckorna, har uppdrag runt om i sin valkrets där de har sin hemadress och sina familjer.
Något som däremot måste ifrågasättas och förändrats är riksdagens så kallade inkomstgaranti. I helgen rapporterade SVT om att mer än var tredje riksdagsledamot som lämnade sitt uppdrag efter valet 2010 fortfarande lever på denna inkomstgaranti.
Grundtanken med inkomstgarantin för riksdagens ledamöter är på sätt och vis förståelig. Det ska vara en omställning, en trygghet när riksdagsuppdraget tar slut. För slutet på en riksdagskarriär kan komma tämligen abrupt, väljarna säger sitt i ett val. Å andra sidan kan en riksdagsledamots avgång vara högst planerad - genom att denne inte kandiderar för omval.
Under första året efter uppdragets slut får ex-ledamoten 80 procent av sin ersättning. Därefter trappas det ner beroende på antal år och ålder. Dagens system är på tok för generöst. Det finns tidigare ledamöter som endast är strax över 50 år gamla och som fått beviljat att leva på inkomstgarantin fram till 65 års ålder.
Detta gäller bland annat miljöpartisten Mikael Johansson, 52 år, som intervjuades av SVT och som inte sökt något jobb sedan han slutade i riksdagen 2010.
SVT frågar Johansson: "När tycker du att det är rimligt att du försörjer dig själv genom ett vanligt jobb?"
Johansson svarar: "Det vet jag inte. Det är så svårt att säga, för jag har inte tänkt i de banorna".
SVT frågar, Johansson svarar och medborgarna förskräcks och upprörs.
Systemet är uppseendeväckande i sin generositet, det spär dessutom på föraktet för de folkvalda och demokratin och förstärker bilden av en politisk klass som lever långtifrån medborgarnas vardag. Detta måste det givetvis bli ett slut på. Det är helt orimligt att tidigare riksdagsledamöter kan inkassera bra mycket mer än en medelinkomst för medelsvensson år ut och år in efter att uppdraget avslutats.
Riksdagsuppdraget är ett förtroendeuppdrag som innehas under en period. När det är färdigtryckt på voteringsknapparna på Helgeandsholmen i huvudstaden är det yrkesliv eller studier som gäller för personer i arbetsför ålder. Riksdagens ersättningssystem ska inte skapa ett nytt frälse av tidigare förtroendevalda, "friherrar" och "friherrinnor", fria från verklighetens omständigheter.