Maastrichtfördraget innebar ett fördjupat samarbete mellan EU-länderna, och framförallt var det startskottet för den gemensamma valutan: euron. Idén om en europeisk valuta diskuterades redan i unionens begynnelse. Men genom Maastrichtfördraget förverkligades förslaget.
I många avseenden var det en naturlig följd av det europeiska samarbetet. EU grundades på tanken om en gemensam europeisk marknad. En gemensam europeisk valuta för att underlätta handel mellan medlemsländerna ligger inte många steg därifrån.
Innan fördraget trädde i kraft tvivlade flera länder på om de verkligen ville ingå en valutaunion. Med facit i hand kan man säga att tvivlarna fick rätt. Euron har visat sig vara ett projekt som fungerar bättre i teorin än i praktiken.
Tio år efter den svenska euro-omröstningen är det knappast någon som beklagar att majoriteten sade nej. EU-frälsta folkpartister prisar förvisso den europeiska valutans lov så fort den nämns. När opinionen mot euron vänder, vilket de kan få vänta länge på, vill se ännu en omröstning.
Men det finns de som tidigare trodde på europrojektet och numera har ändrat sig. En av dem är Martin Ådahl, chefsekonom för Centerpartiet. Tidigare i höstas skrev Ådahl på Svenska Dagbladets Brännpunkt (14/9) och gjorde avbön och uttryckte sin ånger över att han röstade ja.
I sin artikel efterlyste han en ny svensk EMU-linje. Han tycker att Sverige bör säga nej till euron. I stället för fördjupat EU-samarbete anser han att man bör satsa på det viktiga inom EU, det vill säga den fria marknaden.
Kanske är det dags för EU att fokusera på kärnverksamheten. På flera håll i Europa, och även i Sverige, har alltfler blivit skeptiska till det europeiska samarbetet. Bryssel upplevs ha för mycket inflytande över frågor som egentligen borde avgöras av de nationella parlamenten. En av de frågor som har berört Sverige mest är den omtalade snusfejden.
EU fyller en viktig funktion, såväl politiskt som ekonomiskt. Men det tycks som att unionens ansvarområden har börjat expandera på rutin. Den Europeiska unionen borde ägna sig åt det den gör bäst, det vill säga skapa förutsättningar för fri rörlighet av människor, varor och tjänster.
I samband med Maastrichtfördraget tog EU ett kliv i fel riktning. På fördragets tjugoårsdag får man väl säga grattis, men med visst förbehåll.