Ingen är fullkomlig, ingen är komplett som människa. Hjalmar Branting var det inte, inte heller Per-Albin Hansson, Tage Erlander eller Olof Palme. Moderatledarna Gösta Bohman eller Carl Bildt var inte fullkomliga som människor och Torbjörn Fälldin och Bengt Westerberg är inga kompletta människor utan fel och brister. Men dessa människor blev ändå profiler och politiska personligheter som då och då något nostalgiskt ställs i relation till dagens partiledare.
Det är ingen världsledare som ska utses, inte heller en påve eller en livstidshärskare som inte går att avsätta. Det är en ledare för ett svenskt politiskt parti. Kraven som ställs på den framtida S-ledaren kommer att vara höga - inget fel i det. Men de har satt upp en kravprofil för en frälsare, men vem vet hur en sådan ser ut förrän personen fått verka i sitt ämbete?
Under gårdagen lämnade partiets olika sidoorganisationer besked till den socialdemokratiska valberedningen om vilka de vill se som den nya ledaren. SSU går inte ut med någon gemensam kandidat, men ordföranden Jytte Guteland förordar Mikael Damberg. studentförbundet förordar Lena Sommestad, transportarbetareförbundet kräver två partiledare - Sven-Erik Österberg och Lena Sommestad. Föga förvånade ropar S-kvinnorna högt om att partiet ska ha en kvinna till ledare och nominerar fem kvinnor.
På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt spekulerade i förra veckan rektorn för Mora folkhögskola och socialdemokraten Örjan Fridner kring huruvida Erlander och Palme blivit valda till partiordförande med dagens kravprofil. Och så uppmanar han S att "sätta ideologin och kampen för våra grundläggande värderingar före något slags cv-tänk från företagsvärlden och minska tanken på statministerrollen".
Med andra ord uppmanar han Socialdemokraterna att släppa blicken på att till varje pris återvinna sin forna position och i stället välja en passionerad ledare som engagerar medlemmarna och fokuserar värderingar. Kanske ordnar det andra sig per automatik då - vem vet.
Fridner är inne på rätt spår, även om det är mycket svårt att se att S åter skulle kunna återta den extraordinära särställning som partiet haft i svensk politik genom stora delar av 1900-talet. Det betyder dock inte att S inte kan leva upp till att vara ett piggt och aktivt politiskt alternativ om de får rätt ledarskap och ett partiprogram i tiden.
Fridners uppmaning till Socialdemokraterna är lika aktuell för andra partier i kris, på jakt efter sin nya ledare. Än så länge sitter de fyra borgerliga partiledarna kvar, men frågan är om inte åtminstone ett partiledarskifte kommer att ske inom kort.
Centerledaren Maud Olofsson har suttit längst som partiledare bland de borgerliga - sedan 2001. Med tanke på partiets vikande stöd är det tveksamt att hon kommer att kunna lyfta partiet i valet om tre och ett halvt år. För Centerpartiet finns fallgropar som S redan ramlat i som skulle kunna undvikas genom att studera vad som nu pågår inom det andra traditionella folkrörelsepartiet. Öppna upp processerna, visa kandidaterna och kandidaturerna och våga vilja leda, förändra partistrukturer och skjut inte upp förändringar kring nomineringsprocesser till nästa partiledarval - gör det medan tid finns.
När transports ordförande om S-ledarskapet säger att "jobbet är extremt komplicerat och ingen är komplett som människa", har han också accepterat de omänskliga krav som ställs, det går att ana en saknad över att den kompletta övermänniskan som man egentligen vill ha som ledare inte finns.
En vettigare inställning vore att gå runt de underliga förutbestämda kraven och se vilka kandidater som finns och som vill ställa upp och låta deras personligheter och kompetenser utgöra grunden för att finna den rätta partiledaren.