Två kommentarer är vanliga när Putin kommer på tal. Den första är att Ryssland alltid kommer att behöva en stark ledare, och att Putin är just en sådan. Kommentar nummer två är att man kan säga mycket om Putin, men att det kunde vara mycket värre under någon annan.
Den första kommentaren speglar en starkt rotad idé om att vissa folk helt enkelt inte passar för demokrati. Ryssar, araber, jugoslaver och kineser behöver ordning och reda heter det. Ett sådant synsätt kan inte kallas för någonting annat än rasism.
Ryssar är lika lite som svenskar i behov av en stark ledare. Problemet i Ryssland är att de alltid haft en stark centralmakt som inte tillåtit andra institutioner att växa sig betydelsefulla. Ryssland har därför saknat saker som självständiga domstolar, lokaldemokrati, självbestämmande universitet eller fungerande fackföreningar.
Den enda kraft som har kunnat tillgodose människornas behov av trygghet har varit staten, oavsett om det handlat om tsaren, kommunisterna eller den nuvarande halv-demokratiska modellen.
Att det varit så historiskt innebär emellertid inte att det alltid måste vara så, eller att det skulle bero på en inneboende egenskap hos befolkningen. Tvärt om handlar det som mycket annat här i världen om hur en dålig betingelse leder till en annan.
Vad Ryssland behöver är inte en stark ledare. Landet behöver ett starkare civilsamhälle. Det behöver medborgare som tror mer på sig själva och som vågar lita på sina medmänniskor. Starka män har det funnits tillräckligt av.
Den andra vanliga utsagan om Putin, att det skulle vara värre utan honom, är svårare att säga emot. Förvisso skulle det kunna råda mer kaos, med fler öppna konflikter inom det gamla väldet. En ännu mer nationalistisk och förtryckande ideologi skulle kunna ha besatt Kreml. Eller kanske skulle kommunistspöket ha kunnat komma tillbaka. Ryssland skulle också kunna tänkas vara betydligt mer aggressivt i sin ton mot gamla besittningar. Putin har ändå försökt att läka relationerna med till exempel Polen och Ungern.
Men argumentet att det kunde vara värre får inte leda till att man blir nöjd med hur det är. Utvecklingen i Ryssland har fått se för många bakslag. Giftmorden av politiska meningsmotståndare, formeringen av en fanatisk ungdomskår, kriget mot Georgien och fördragsamheten med det bisarra tillståndet i Tjetjenien är bara några exempel.
Putin har förtjänster. Han är pragmatisk, och har visat att han kan ta nya intryck. Vidare har det under hans tid vid makten vuxit fram en medelklass, vilket historiskt ofta varit ett tecken på att ett samhälle demokratiseras och öppnas. Men utvecklingen får inte stanna med Putin. Rysslands folk förtjänar bättre.