Guillou bygger sitt påstående på en OECD-rapport som visar att den relativa fattigdomen ökar i Sverige. Förklaringen finner Guillou i jobbskatteavdragen och han menar vidare att regeringen medvetet låtit sjuka och fattiga "betala för festen" genom att skattesänkningar prioriterats före välfärden, vilket föranleder den indirekta slutsatsen att borgerligheten nedmonterar den svenska samhällsmodellen.
Trots att tongångarna är bekanta och blir allt vanligare bland landets vänsterdebattörer, är det långt ifrån alla av välfärdsstatens försvarare som håller med.
Som Sveriges ledande nationalekonom, tidigare socialdemokrat och ansvarig för den beryktade Lindbeck-kommissionen, utgör Assar Lindbeck en av den traditionella socialdemokratins giganter. Därför sticker det i många röda ögon när han menar att den relativa fattigdomen inte är något bekymmer. Tvärtom anser han att de svenska låglönejobben måste bli betydligt fler, vilket innebär att den relativa fattigdomen ökar.
Varför skulle en (tidigare) socialdemokratisk nationalekonom vilja öka andelen låglönejobb? Lindbeck är av åsikten att den svenska modellen skapar ett innan- och utanförskapssamhälle. Antingen är man en del av välfärdssamhället och åtnjuter alla dess fördelar, eller så är man det inte. Den viktigaste vägen till innanförskap går genom arbete eftersom man då blir en bidragande del till samhället och därmed omfamnad av allmänheten. Problemet är emellertid att det finns få jobb för den som inte läst vid något av landets universitet, vilket gör det svårt för lågutbildade att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Det leder till en samhällsklass i utanförskap vilket är det främsta hotet mot välfärdsstaten. Utanförskap banar nämligen vägen för segregation och frustration, något som är problematiskt eftersom en kulturellt homogen befolkning med högt förtroende för folkvalda och myndigheter är förutsättningar för en framgångsrik välfärdsstat. Genom fler låglönejobb menar Lindbeck att man motverkar segregationen och på så vis värnar den svenska modellen, även om det innebär att inkomstskillnaderna ökar.
Lindbecks pragmatiska inställning är befriande eftersom en samhällsmodell aldrig står oberörd av tidens järtecken och den kräver ständig anpassning till omvärlden för att överleva – att ge upp fixeringen vid den relativa fattigdomen är ett steg på vägen.
Förutsatt att man i första hand vill värna den svenska modellen, snarare än underminera regeringen genom agitatorisk klassretorik, är det en insikt som även borde anammas av Guillou och hans ideologiska vapendragare. Annars kommer det tids nog finnas verklig anledning att slå på den stora dystopitrumman.