Alliansens fyra partiledare gjorde i går ett utspel på Dagens Nyheters debattsida om att det kommer att tillsättas en framtidskommission för att möta "Sveriges utmaningar". Den kommer att ledas av statsministern och utöver honom bestå av de andra tre allianspartiledarna och experter inom diverse områden som kommer att fokuseras - demografi, integration, demokrati, jämställdhet, socialt utanförskap, klimat och miljö, nämndes i artikeln.
Intentionen är god och regeringen behöver lyfta blicken mot visioner för framtiden och andra värden än arbetets. Kommissionens slutsatser kommer förhoppningsvis att ligga till grund för mycket av samhällsanalysen inför valet 2014 och regeringsalliansen behöver mer än enbart fyraårsplaner med löften om ytterligare jobbskatteavdrag, utan tvekan. Samtidigt finns det en risk för att denna form av kommission kan uppfattas som en antydan om att idéarbetet i partierna är något sekundärt.
Moderaterna, förlåt - Nya Moderaterna, som en framtidens folkrörelse. Något tillspetsat; har vi nu har att vänta ett moderat Unga Örnar, en moderat kooperation och en landsvid moderat begravningsfirma? Säkert inte, men uttryckligen utgör Socialdemokraterna inspirationskällan, liksom när man lanserade "det nya arbetarpartiet" och Fredrik Reinfeldt började tala samhällsbärande.
Det parti som en gång kraftigt kritiserades för sin maktfullkomlighet av moderata företrädare ses allt mer som någon form av förebild. Dessvärre är risken överhängande att också Nya Moderaterna kommer uppfattas som Socialdemokratin, drivna av ett mål: Behålla makten till varje pris.
"Nya moderaterna vill vara vår tids frihetsrörelse, men också vår tids folkrörelse. Det förutsätter att vi är närvarande i människors vardag, lyssnar och är beredda att kompromissa för att nå resultat" står att läsa i rapporten.
Så lyssnar man vidare, tar intryck, formas om och anpassas. Ytterligare små steg bort ifrån ideologisk tydlighet till ett urvattnat budskap om ansvarstagande, allmänintresse och arbetsmoral. Och under tiden ansvaret förvaltas och lyssnandet fortgår, framställer Moderaterna sig som politikens allvetande betraktare.
"Vi strävar inte efter att alla ska tycka som vi, men vi ska alltid företräda allmänintresset framför särintresset", skrivs det i rapporten på ena sidan och på en annan sida rabblas nyvunna vänskaper med diverse särintressen upp - Vårdförbundet och Greenpeace, till exempel.
Om man är intresserad av diskussionen om särintressen, kanske det ska understrykas att särintressen är särintressen oavsett om de heter Greenpeace eller Svenskt Näringsliv. Vilken av dessa två organisationer tjänar allmänintresset bäst sett med nymoderata glasögon, kan man undra?
Borgerliga värderingar har av tradition kommit underifrån. Historiskt sett har dessutom det moderata partiet varit betydligt lösare sammanknutet än Socialdemokraterna. I grund och botten finns det en ideologisk aspekt av detta. Det är något som också 2010-talets moderata berättelse skulle kunna spinna vidare på och kommunicera utan att snegla på en avdomnad folkrörelse som arbetarrörelsen där idéerna är slut och de flesta aktiva utgör röstboskap för något som sedan länge förlorat sin glöd. Det behövs inga nya kolosser där man engageras för makten. Det behövs former för frihetsidéer.