Det där med brännhet är förstås en sanning med modifikation. Den senaste tidens debatt bygger trots allt på det att försvaret från regeringen, eller någon annans sida, inte är särskilt prioriterat. Det vill säga att överbefälhavaren uppskattar att en begränsad del av landet kan försvaras i en dryg vecka och att försvarsminister Karin Enström är nöjd med den saken. Vid sidan om att försvarsministern i veckan gjort det tydligt att hennes huvudsakliga oro är försvarsmaktens jämställdhetsarbete, kom även ett inspel i måndagens Dagens Nyheter tillsammans med utrikesminister Carl Bildt där de menar att ”gemensamt ägande och utnyttjande av militära förmågor och resurser är en central del av den svenska visionen”. Detta är ett anmärkningsvärt uttalande eftersom det i praktiken torde innebära att Sverige söker allianser och därmed överger sin neutralitetspolitik.
Med detta menar de båda ministrarna att man vill fördjupa det nordiska försvarssamarbetet. Hur förhåller sig då våra nordiska grannar till denna indirekta alliansinbjudan?
Den svenska debatten engagerar ofta vårt östliga brödrafolk och särskilt när det kommer till försvaret. Därför kommenterade Finlands försvarsminister Carl Haglund debatten med ett löfte om stöd vid eventuell konflikt. Dock pekar mycket på att Finland har likvärdiga problem med sitt eget försvar så vilken hjälp som verkligen kommer över havet är oklart.
Hur ligger det då till med våra Västskandinaviska grannar? Såväl Danmark som Norge är medlemmar av NATO och ofta hör man från svensk sida att man förväntar sig hjälp från den militära alliansen. Detta till trots meddelande NATO:s danske ordförande Anders Fogh Rasmussen under ett tal vid veckans konferens, att den som inte är fullvärdig medlem, aldrig kan få några garantier. Ett mycket klart och tydligt besked som en gång för alla fäller den politiska undanflykten från diskussionen om den svenska alliansfriheten.
Således tycks en garanti från Danmark och Norge bygga på ett svenskt medlemskap i NATO. Samtidigt menar statsminister Fredrik Reinfeldt att det svenska medlemskapet bygger på Finlands inställning i frågan. Men eftersom Finland är lika avigt i frågan som Sverige, lär dessa förutsättningar för en medlemskapsdiskussion dröja.
Om det nu är den nordiska vägen man vill vandra, låt oss då vara tydliga med det. Alltså; är regeringens ambition en formell försvarsallians med de nordiska länderna eller inte?
Eller är målet, att i enlighet med Moderaternas partiprogram, bli fullvärdiga medlemmar av NATO?
Kanske är det för mycket begärt att få tydliga svar på avgörande frågor om vår säkerhet, men låt oss åtminstone vara ärliga med att neutralitetens tid har passerat sedan länge. Därför är det inte rimligt att Sverige ensamt ska stå upp mot ett angrepp. Men det är lika ansvarslöst att avrusta försvaret med hänvisning till samarbeten som saknar garantier. För precis som Rasmussen intygar, kan löften enbart avges till fullvärdiga medlemmar av en försvarsallians.
En sak står åtminstone klar: Om inte ett tydligt beslut fattas i frågan om alliansfriheten, kan vi i den värsta av världar få erfara att ensam är svag–särskilt om man saknar kanoner.