Hundratals upprörda mejl. Hot om våld och sexuella övergrepp. Vad i all världen skulle kunna legitimera sådana avskyvärda tilltag mot en enskild människa? Ändå är det just vad som drabbat Jenny Bengtsson.
I fackliga kretsar är hon möjligen känd som ordförande för Hotell och restaurangfacket i Stockholm. För den partipolitiskt intresserade är hon måhända bekant som riksdagskandidat för Vänsterpartiet.
Det är i rollen som facklig ordförande som saker och ting har tagit skruv. Bengtsson argumenterade nämligen för att det är självklart att inte erbjuda fackliga förtroendeuppdrag till medlemmar som är engagerade i Sverigedemokraterna (SvD 15/7). Hon bygger argumentationen på att partiet har sina rötter i nazismen och att man som sverigedemokrat därför inte är lämplig att företräda fackliga medlemmar i den mångkulturella restaurangbranschen.
Bengtssons linje är svårförsvarad. Förvisso är en facklig organisation fri att etablera kriterier för vem som förlänas förtroendet att företräda dess medlemmar. SD är emellertid ett riksdagsparti som vunnit väljarnas förtroende i demokratiska val och bara för att någon delar partiets syn på, låt oss säga asylinvandring, så behöver denne inte vara någon fullblodsrasist. Dessutom bör man som riksdagskandidat för ett parti med rötterna i revolutionär kommunism dra sig för att använda historien som argument. Kanske visar det bättre än något annat att samtiden är vad som ska användas som måttstock för vad ett parti företräder och enskilda individer stå till svars för sig själva och inte sina partikamrater.
Sedan kan man förstås alltid ifrågasätta omdömet hos personer som engagerar sig i partier vilka beklämmande ofta blir uppmärksammade för våldbejakande medlemmar med skev demokratisyn. Fast det gäller ju båda partierna i fråga.
Emellertid legitimerar inga tilltag på jorden den våg av angrepp som sköljt över Bengtsson. Upprörda kommentarer är en sak, men hoten är brottsliga och ska dömas därefter. Man kan bara hoppas att det rör sig om oerfarna individer som i affekt begår övertramp men som inte har någon som helst avsikt att göra allvar av sina ord, även om det givetvis inte ursäktar någonting.
Som så många andra frågor kokar även denna ned till demokratiska principer. Men lika mycket den allt mer uppmärksammade frågan om svensk konformitet. I Anna von Bayerns minnesvärda sommarprat från i måndags varnar hon för svenskarnas besatthet av konsensus och politisk korrekthet (SR 28/7). Hon menar att den är långt ifrån så ofarlig som en del vill ge sken av – det ligger mycket i hennes resonemang.
Svenskarna är så måna om sina kompromisser att många har svårt att bemöta diametralt avvikande åsikter med annat än känslostormar och demokratiskt tvivelaktiga beteenden. Att på lösan sand utesluta sverigedemokrater från fackliga förtroendeuppdrag är ett lågmält uttryck för oförmågan att hantera sina meningsmotståndare, att hota den fackordförande som föreslår att man så bör göra är ett mer tydligt och oförsvarligt sådant. De förenas likväl som exempel på ett samhällsklimat som blir allt mer polariserat, där vad som borde vara vänligt sinnade dispyter förvandlas till politisk kamp på liv och död.
Det ligger i alla demokraters intresse att motverka aggressiviteten i den politiska debatten, innan de många hoten om våld övergår till handling.