För några veckor sedan mötte undertecknad några moderata lokalpolitiker på en någorlunda närbelägen kalkstensö. Det var onsdag och dagen före statsministerns stora tal i den gamla hansestaden där vi befann oss. Däremot kom de något senare än väntat – de hade nämligen bokat biljetter med Gotlandsbåten, varpå vi kom att byta några ord om sommarens givna samtalsämne i Tjust.
Deras frustration gick knappast att ta miste på. Som så många andra sörjde de ett efterlängtat projekt som synes gått i stöpet. Men de vände sig även mot den kritik som drabbat kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M). Det vill säga att han skulle ha marknadsfört Gotlandsbåten så hårt att företagets misslyckande även skadat Västervik. De menade att kommunalrådets engagemang för näringslivet var en tillgång som förtjänade sin tacksamhet. För antingen är en kommun begåvad med politiker som vågar satsa, eller så är den hemsökt av politiker som inte gör någonting över huvud taget.
Att många av kommunens politiker delar denna åsikt råder det inga tvivel om. När besluten om att rusta hamnen för nära sex miljoner kronor och tillföra ytterligare tre miljoner kronor för gemensam marknadsföring med Gotlandsbåten togs, var enigheten stor och inte ett reservationens pip hördes från de annars så skeptiska oppositionspartierna.
Kommunstyrelsens beslut om hamnen adderades till kommunfullmäktigesammanträdet redan samma kväll och antogs med bred majoritet (KF 28/4). Där fanns dock en ledamot som opponerade sig – Conny Tyrberg (C). Fullmäktiges tidigare ordförande menade att det bröt kraftigt mot praxis att föra fram så stora ärenden med så kort varsel. Det innebar att ledamöterna inte kunde sätta sig in i frågorna över huvud taget. Invändningen noterades, besluten fattades och resten är så att säga historia.
Moderaterna på kalkstensön har helt rätt i att den lokala attityden till företagande är en av de vattendelare som kommer att skilja landsbygdskommunerna med framtid respektive utan. Det är dessutom riktigt att kommunledningens starka tro på näringslivet är något man lätt tar för givet i Västervik.
Likväl är det hög tid att diskutera tillväxt under höstens valrörelse. Men inte i den meningen att man borde debattera huruvida tillväxt är av godo eller inte. Den diskussionen är överspelad och socialismen har haft otaliga möjligheter att bevisa sin duglighet, men ständigt misslyckats. Utan snarare bör man syna den blinda tron på att alla kommunala investeringar per definition skulle leda till tillväxt. Om det var sant skulle likväl den sjukes besök hos en kvacksalvare innebära ett steg mot bättre hälsa, bara för att det rörde sig om ett sjukbesök, och varje avtal med en hästhandlare vara en god affär, bara för att det genomfördes en transaktion. Om liknelsen faller så borde det räcka med att nämna Holiday Club, Tallskärshålet och möjligen också Gotlandsbåten för att åtminstone bli någorlunda övertygad.
Visst kan ingen helt säkert lova att en investering blir framgångsrik, en satsning inbegriper alltid ett visst mått av risktagande. Men skillnaden mellan en kommun och ett företag är emellertid att politiker inte investerar sitt eget, utan kommuninvånarnas kapital. Det fordrar en försiktighet som det privata inte behöver ta någon hänsyn till. Och det minsta man kan begära är att kommunfullmäktige, kommunens högsta beslutande organ, får en realistisk chans att sätta sig in i kommunstyrelsens investeringsplaner.
Så de åtminstone får en möjlighet att påpeka att gränsen mellan den goda viljan till ett spirande näringsliv och den godtrogna välvilja som låter sig luras av lycksökare, ibland är beklämmande hårfin.