Egentligen handlar det om hur vårt land inom loppet av några decennier förvandlades från att vara ett av Europas fattigaste, till ett av världens mest framgångsrika samhällsbyggen. Författarna menar att svaret delvis står att finna i civilsamhället. Det vill säga våra relationer och vårt engagemang i hembygden men som genom välfärdstatens framväxt trängts bort. En förlust som kan förklara samtida utmaningar som växande ungdomsarbetslöshet, vikande utbildningsresultat och tilltagande segregation. Något som äventyrar vår samhällsmodell i grunden.
Vi bärs, enligt författarna, av ett slags samhällets heliga treenighet som sammanfattas genom politiken, näringslivet och det civila samhället. Den förstnämnda har som uppgift att värna våra rättigheter, den mellersta ser till att vi kan utnyttja dem och den sistnämnda har vad de kallar för en uppfostrande och socialiserande funktion. Det vill säga att såväl vår person som värdegrund utformas genom familjen, vännerna och det lokala engagemanget i till exempel en speedwayklubb eller syförening.
I takt med att välfärdstaten växte fram kom det civila samhället att trängas undan. Människors värdegrund kom att förändras och av den svenska modellen fanns bara politiken och näringslivet kvar. En mer än fullvuxen kropp med en väl tilltagen kaka som näppeligen mättar den svällande buken. Dess själ däremot, den är alltjämnt döende. Det är nämligen i det civila samhället som dygderna gror. Genom våra relationer och engagemang får vår värdegrund växtkraft och spirar ut i det som i slutändan blir till en samhällsanda. Men när man inte längre är lika beroende av sin familj, blir det lättare att inte bry sig om andra. När man inte längre behöver arbeta, blir det svårare att vara flitig. Och när man inte längre engagerar sig i grupp, blir det svårare att visa sig tolerant inför olikheter. Därför blir dagens modell ett tomt skal som besjälas av våra minnen snarare än ett levande samhälle med de goda åren framför sig.
Vad blir då boten för denna patient? Gür och Engellau finner föga förvånande att mer politik inte är svaret. Det betyder inte heller att samhällsandan återuppstår bara för att man avpolitiserar samhället. Däremot måste politiken ställa sig frågan om vad som bör göras. Våra partier måste våga göra upp med den samhällsmodell som inte överlever utan samhällsandan. Annars kommer de inte kunna övertyga sin samtid om framtiden och väljarna söker sig istället till den missnöjespopulism som breder ut sig över kontinenten.
Författarna sätter så sitt hopp till att vi alla ställer oss samma fråga. Att vi såväl vid fullmäktigemöten som middagsbord talar om det förlorade civilsamhället. Men kanske ännu viktigare, att vi själva tar ansvaret för att vara goda samhällsmedborgare. Det är nämligen bara genom att vårda våra relationer och stå upp för vad vi tror på som det civila samhället kan återuppstå - och därmed rusta den svenska modellen för framtiden.
På så vis blir det ur askan från den döende dygden som den nya tidens samhällsanda får möjlighet att gro.