Att det är ett mångfacetterat jubileumsår råder det knappast några tvivel om. Vid sidan om att vår egen Västerviks-Tidningen firar respektingivande 180 år i samhällets tjänst, minns vi även två sekler av svensk fred och första världskrigets utbrott. Samtidigt är det också ett välståndets år. Det är nämligen 150 år sedan näringsfriheten infördes i Sverige och det är onekligen en jubilar väl värd att fira.
I dag tar vi det som självklart att vem som helst får driva företag, men förr var det långt ifrån givet. Bara för två sekler sedan fick man inte bedriva affärer på landsbygden och den som startade sin verksamhet norr om huvudstaden tilläts inte handla med utlandet. Var någon intresserad av att etablera, låt oss till exempel säga ett plåtslageri, var man tvungen att tillhöra plåtslagarskrået och den färdigutbildade gesäll som ville lämna sin mästare för att starta eget, var först tvungen att be sina framtida konkurrenter om lov.
Även om dessa avskräckande regleringar låter absurda för ett modernt öra, fanns en tanke bakom det hela. Genom att planera företagens villkor in i minsta detalj, trodde sig dåtidens politiska elit kunna skräddarsy rikets näringsliv efter vad som var samhällsekonomiskt gynnsamt. I mitten av 1800-talet stod det dock klart att det gamla skråsystemet hade blivit påtagligt föråldrat. Det hade rent ut av blivit en hämsko för den ekonomiska tillväxten och svenska företag kunde inte ens i närheten tävla mot den expansiva industrialiseringen som spelades ut i de europeiska marknadsekonomierna, inte minst i Storbritannien.
För att råda bot på den eftersatta ekonomin tog den liberale kronprinsen Oscar I det första steget mot ett fritt näringsliv 1846, alltså två år innan vi lämnade tidningsbekämparen Karl XIV Johan vid dödsbädden, i föregående kolumn om hur världshistorien påverkat Tjust. Kronprinsen lät avskaffa skråsystemet och hantverkare tilläts att etablera sig fritt på landsbygden. På så vis kom företag att växa och spridas även utanför städernas gränser, vilket inte minst banade vägen för de moderna bruksorterna.
Skråsystemets avskaffande till trots, fanns många tillväxthämmande regleringar kvar och vägen till ett fritt näringsliv var fortfarande lång. Oscar I hade dock omgivit sig av en ministär som snart skulle komma att omdana det svenska näringslivets förutsättningar i grunden.
Strax efter den första näringsfrihetsreformen äntrade den kanske mest inflytelserike karaktären bakom näringsfrihetens införande regeringen, nämligen Johan August Gripenstedt. Under sin tid som finansminister och konsultativt statsråd 1848-1873 skulle han bidra med allt från att upprätta frihandelsavtal, till en kraftig utbyggnad av järnvägsnätet och inte minst möjligheten för ogifta kvinnor att bli myndiga.
Hans största stridsfråga blev emellertid näringsfriheten. Gripenstedt menade att människor hämmades av de kvarvarande näringsregleringarna och att deras ”inneboende kraft att göra stordåd” skulle levandegöras om de bara fick friheten att omsätta sina idéer till verklighet, vilket skulle vara till gagn för såväl dem själva som nationen. Den i huvudsak krigsintresserade Karl XV lät sig med tiden övertygas och fullständig näringsfrihet kom slutligen att införas 1864.
Gripenstedts reformer skulle komma att få i det närmaste ofattbar betydelse. Antalet företag kom att växa explosionsartat och perioden mellan 1870-1970 benämns ofta som ”hundra år av tillväxt”, med all rätt. På kort tid transformerades vårt eftersatta lilla land till ett av världens mest förmögna och vad som i en del betraktares ögon är ett av historiens mer framgångsrika civilisationsbyggen.
Även i Västervik kom förlösandet av den mänskliga företagsamheten att svepa som en välståndets vind över bygden. Äventyrliga entreprenörer som Erik W Tillberg investerade i allt från garverier till slip- och spikfabriker. Adam Jerns etablerade sitt grosshandlarimperium, medan familjerna Flink och Styrenius förädlade stenhuggarindustrin. Här utöver växte verkstäder, tändsticksfabriker och de mäktiga bruken fram, vid sidan om den sedan tidigare existerande varvsindustrin. Västervik gick på kort tid från slumrande småstad, till att vid det föregående sekelskiftet vara en blomstrande industristad och mycket tack vare möjligheten för människor att levandegöra sina affärsidéer.
Företagen som uppstod efter näringsfrihetens införande gav alltså inte bara kommunen en stolt historia av framgångsrika entreprenörer, de lade även grunden för den värld av välskötta kaptensgårdar och pråliga Tjustempire som utgör den för många så älskade Tjustbygden.
Ta därför tillfället i akt och fira denna för många anonyme men ack så viktige jubilar som påminner om att landsbygden får leva, så länge dess befolkning har frihet att göra verklighet av den inneboende kraften till gripenstedtska stordåd.