Det har nu gått två veckor sedan kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M) pudlade i en debattartikel i VT. Underskottet för 2011 blev åtskilliga miljoner större än vad man räknat med. Bilden som sedan dess har satt sig, är bilden av en kommunekonomi i fritt fall.
Om det inte går ihop - höj skatten. När diskussionen förs låter det lätt lite lättvindigt, lite nonchalant. För det som ska höjas är inte något som politikerna äger, som kommunen äger eller någon annan. Det är medborgarnas avgift till kommunen som ska höjas, det är medborgarnas egna intjänade pengar. En skattehöjning innebär att vi alla får mindre kvar i plånboken. Och det är de som tjänar minst som drabbas hårdast.
En skattehöjning får inte ske, om det inte är den absoluta sista utvägen.
När alla frivilliga åtaganden har sparats in, när flygplatsprojekt och företagsstöd är indragna, när kommunorganisationen slimmats, när landsbygdsskolor lagts ner, när sponsring av klubbar har dragits tillbaka och när alla skattekronor används just till den kommunala kärnverksamheten.
Först då - om det då inte går ihop - kan skattehöjning vara ett alternativ.
Det är med andra ord många stenar som måste vändas, många tuffa beslut som måste tas, innan den nödutgången får användas.