Orsaken till att kommunfullmäktige har förhållandevis många ledamöter har sin spretiga men begripliga förklaring. När dagens kommun bildades 1971, var det produkten av en inte så liten sammanslagning. Tillsammans med Västerviks stad, fem hela landsbygdskommuner och delar av ytterligare tre, bildade man dagens kommun som till sin yta är södra Sveriges största och nästan lika stor som Blekinge län.
I samband med kommunbildningen, beslutade man sig för att låta kommunfullmäktige utgöras av 75 ledamöter. Dels för att ledamöterna skulle representera alla delar av den vidsträckta kommunen, dels för att ta hänsyn till den stora mängd folkvalda politiker som följde med sammanslagningen. Antalet låg sedan fast till och med 1991, då man för första gången reducerade antalet ledamöter i fullmäktige. I skrivandets stund består fullmäktige av 57 ledamöter, vilket är en förhållandevis stor skara som motsvarar ett samlat landstingsfullmäktige. Det har föranlett en diskussion om att man inför nästa mandatperiod ska minska kommunfullmäktiges storlek med ytterligare fyra mandat.
Mest ivriga i diskussionen har varit Moderaterna som tidigare menat att färre ledamöter skulle förbättra kvaliteten på såväl debatten som arbetet i kommunfullmäktige. På sin sida har man även haft Socialdemokraterna, men även det gamla folkrörelsepartiet har kommit på andra tankar och säger sig nu vilja behålla nuvarande antal. Oppositionspartierna har av förklarliga skäl opponerat sig från början, eftersom mindre partier med få mandat skulle drabbas hårdast av ett fullmäktige med färre ledamöter och Sverker Thorén (FP) har kritiserat förslaget kraftigt i Västerviks-Tidningens bloggosfär.
Argumenten för att minska antalet ledamöter är knappast obetydliga. Kommunen är glesbefolkad, att finna aktiva fritidspolitiker är svårt och som Västerviks-Tidningen tidigare har rapporterat är en stor del av ledamöterna förhållandevis inaktiva under fullmäktigesammanträden. På så vis finns bäring i den moderata argumentationen om att representationen i fullmäktige, från och till, har sina brister.
Emellertid håller inte det moderata kvalitetsargumentet hela vägen. Det finns nämligen ingenting som garanterar att kommunvallistornas förstanamn skulle vara de ”bäst lämpade” eller mest ”kvalitativa” ledamöterna att representera sina partier i fullmäktige – åtminstone inte i någon objektiv mening. Dessutom spikar partierna sina listor själva och dagens personvalsspärrar försvårar för kandidater att kryssa sig in i fullmäktige, vilket innebär att storpartierna skulle få mer makt över kommunfullmäktige med färre ledamöter – på väljarnas och småpartiernas bekostnad.
Viktigaste argumentet mot, är dock den politiska majoriteten i kommunen. Majoriteten saknar folklig förankring och tillkom under fjolsommaren som en extraordinär lösning för att ordna kommunens underskott. Underskotten kommer snart vara åtgärdade och med det är majoritetens syfte fullbordat. Att minska antalet fullmäktigeledamöter under mandatperioden skulle vara att missbruka sin majoritetsställning och ge fog för oppositionens anklagelser om att ”maktpakten” försöker tränga undan kritiska ledamöter och småpartier från politiskt inflytande.
Det skulle vara ett betydligt större demokratidilemma och troligen, eller åtminstone förhoppningsvis, är det orsaken till varför kommunmajoriteten nu tagit sitt förnuft till fånga.