Under sommaren har svenskarna kunnat följa filmatiseringen av finlandssvenske Kjell Westös roman ”Där vi en gång gått” (författad 2006, filmatiserad 2011) i SVT. Dramat av den populäre författaren är något av ett finländskt nationalepos som skildrar de finlandssvenska familjerna Lilliehjelm, Widing och Kajanders öden under det förra seklets första decennier. Det är en tumultartad period som kännetecknas av allt från självständighet till inbördeskrig och världskrig. Särskilt bildande för svensk del är att den värld som läsaren möter är svensktalande och ständigt påminns man om den finländska befolkningens historiska band till det nordiska i allmänhet och det svenska i synnerhet.
I Finland sker emellertid något som kan komma att äventyra den nordiska sammanhållningen. Ett medborgarinitiativ som vill göra skolsvenskan frivillig i alla skolstadier har snart insamlat de 50 000 röster som krävs för att den finländska riksdagen ska behandla frågan. Det är ett led i en utveckling där svenskan förlorar position efter position i det finländska samhället vilket har kommit att oroa stora delar av befolkningen.
Till saken hör som bekant att över 300 000 finländare har svenskan som modersmål och därmed är landet formellt tvåspråkigt. Finlandssvenskarna har tidigare huserat längs med landets kuststäder, men på senare år har stora delar av landet ”förfinskats” och svenskans roll i landet har kommit att ifrågasättas. Inte minst har den finlandssvenska minoriteten blivit något av en slagpåse för den finländska missnöjespopulismen som leds av den karismatiske (nåja) Timo Soini och dennes ”sannfinländare”.
Även om samtliga partier utom just missnöjespopulistiska Sannfinländarna säger sig vilja värna tvåspråkigheten i landet, menade hela 97 av riksdagens 200 ledamöter att undervisningen borde göras frivillig inför det finska riksdagsvalet 2011. Eftersom den svenska minoriteten redan i dag är beroende av den finsktalande befolkningens språkkunskaper, befaras frivillig skolsvenska drabba minoriteten ytterligare och i förlängningen äventyra svenskans existens i landet.
Som svensk vore det förstås väl chauvinistiskt att sätta sig på piedestal och diktera vad finländarna bör eller inte bör komma fram till i debatten om svenskans ställning i landet, särskilt eftersom vi i grannlandet redan framstår som världens mest självupptagna folk. Detta till trots bör man med all önskvärd tydlighet göra det klart att frågan, på sitt vis, är en angelägenhet för de nordiska länderna.
Precis som svenskspråkiga Hufvudstadsbladets ledarredaktion har poängterat i veckans debatter, är språket trots allt den kanske mest uppenbara symbolen för den nordiska gemenskapen. Troligen är det en avgörande orsak till att samarbetet mellan länderna i dag åtnjuter ett folkligt stöd som Europeiska Unionen bara kan drömma om. Men ett Finland som vänder svenskan ryggen skulle även vända stora delar av det nordiska ryggen, om de språkliga banden till grannländerna skulle tyna med tiden vill säga. Det skulle försvåra integrationen mellan länderna och på så vis skulle ett Finland utan svenskan såväl bildligt som bokstavligen försvaga den nordiska rösten i omvärlden.
Därför finns all anledning för de nordiska länderna att fråga sig vad de krafter som vill bekämpa svenskans ställning vill åstadkomma. Vill man isolera sig från omvärlden i sann missnöjespopulistisk anda? Eller vill man närma sig det ryska, eller något helt annat? Låt oss åtminstone vara helt uppriktiga med att inget av de nordiska länderna kommer klara sig på egen hand under det kommande seklet med dess krav på mer omfattande politiska samarbeten. Om det finns ett brett finländskt stöd att värna det nordiska samarbetet, blir ambitionen att försvaga svenskans ställning mer eller mindre obegriplig och svår att tolka som något annat än ett i grunden ogenomtänkt initiativ som eldats på av missnöjespopulistiska tendenser.
Hur frågan kommer att behandlas av riksdagen återstår förstås att se och det är givetvis upp till dess ledamöter att avgöra om den frivilliga skolsvenskan är rätt väg att gå för Finland. Mest viktigt är att den finlandssvenska minoriteten får möjlighet att fritt och obekymrat tala sitt modersmål. Utan att anklaga någon för att vara självupptagen, skulle det för svensk del ändå vara önskvärt om svenskans belackare påminner sig om att det finns dimensioner i debatten om tvåspråkigheten som ligger i fler än finländarnas intresse. Ungefär som Westös drama nu i sommar fått de mest självupptagna av svenskar att ibland stanna upp för att ge några tankar åt landet på andra sidan havet, och platserna där vi en gång gått.