Det finns skillnad mellan hat och hat. Ibland är det konkret och lätt att urskilja, som när östeuropeiska skinnskallar angriper hbt-personer utan orsak, vilket dominerat medieflödet de senaste dagarna. I andra fall blir det mer svårfångat. Ett av dessa fall finner vi i en av gårdagens ”debatter om debatten”. Den moderate lokalpolitikern Jerzy Golowkin signerade en insändare i Hallandsposten tillsammans med två sverigedemokratiska ”kollegor”. Insändaren ställde sig kritiskt till Moderaternas tydliga avståndstagande från Sverigedemokraterna, eftersom partiet valts in i riksdagen och enligt skribenterna räddat regeringen i avgörande frågor.
Insändaren har föga förvånande väckt stor upprördhet. Michael Svensson, Moderaternas ordförande i Halland, menar att Golowkin borde fundera på om han verkligen hör hemma i partiet. Ännu hårdare fram går ungmoderata framtidsnamn som smålandsbaserade Oliver Rosengren. I sociala medier menar han att Golowkin med sin insändare har tagit ställning i en fråga utan gråzoner, ”omfamnat hatet” och därmed gjort sig omöjlig i partiet – en åsikt som fått medhåll av många partikamrater.
Utan att ta ställning till om Golowkins publikation är ett övertramp som bör föranleda uteslutning, visar Rosengrens kritik på ett vanligt missbruk av begreppet hat. En allt mer populär strategi för upprörda partipolitiker är nämligen att tillskriva sina motståndare hat. Det vill säga att de omfamnar rörelser, idéer och åsikter som genomsyras av hatiska motiv. Det är en effektiv strategi som lätt kan utmanövrera en motståndare från det politiska strålkastarljuset, eller åtminstone göra den kände opinionsbildaren ökänd.
Men vad innebär det att hata? Hat kan beskrivas som en olustkänsla som får oss att vilja åsamka ett ting, ett fenomen eller en person skada. Dess motsats är kärlek som till skillnad från hat väcker en stark känsla av ömhet eller tillgivenhet inför något som den hatande kan skada.
Med sin vilja att begränsa invandringen kan man argumentera för att Sverigedemokraterna skadar migranter som annars fått asyl i Sverige - på så vis finns bäring i hatargumentationen. Problemet är emellertid att samma princip kan tillämpas på andra partier. Moderaterna reformerade det tidigare socialförsäkringssystemet och kan av vänstern sägas ”hata” arbetslösa, medan Socialdemokraternas vilja att höja arbetsgivaravgifterna för unga, framstår som själva ondskan för envetna liberaler.
Vad som vill låta sig sägas är att hatet som retoriskt vapen bygger på falska motsatsförhållanden som fördummar debatten. Samtliga partier kan framstå som drivna av allt från kärlek till hat beroende på vem som betraktar dem. Därför är hatanklagelserna en förkastlig strategi som urvattnar begreppets innebörd samtidigt som det förblindar samhällsdebatten för verkligt förtryck. Ställt mot sådant som övergreppen mot hbt-personer i öst, bleknar svenska partimedlemmar med obekväma åsikter och väljarna borde kunna förvänta sig mer raffinerat opinionsbildande av sina politiker.
Inte minst eftersom debattklimat byggda på svart och vitt, utan gråzoner, tenderar att framkalla just den sorts vakuum där det verkliga hatet gror.