Krisen tog vid när Billström menade att det inte bara är ”blonda och blåögda” som gömmer papperslösa. Ministerns avsikt var att förklara de papperslösas utsatta situation men det är knappast obegripligt varför uttalandet tolkats annorlunda. Särskilt eftersom det följer liknande snedsteg om bland annat papperslösas rätt till gymnasieskola och begränsande av volymerna i asylpolitiken – något som föranlett massiv kritik från såväl opposition som det egna ungdomsförbundet. Möjligen är det detta senare som även fått statsminister Fredrik Reinfeldt att kommentera incidenterna. Han menar att: ”Vägen för att återvinna förtroendet går via att han håller sig till den humana inriktning vi har på politiken och att han arbetar hårt för att återvinna sitt förtroende”.
Domen är komplicerad. Inte bara för att det vingklipper en av statsministerns mest erfarna ministrar som dessutom har brett stöd inom partiet. Utan också för att, den förvisso välförtjänta, kritiken lätt blir missriktad. Dessutom riskerar statsministerns uttalande försvaga Moderaternas inflytande över migrationspolitiken.
Sverige är en rättsstat och i skrivandets stund råder inte någon fri invandring. Det bör man vara noga med inför en diskussion om migration. Därför är till exempel frågan om papperslösa, i enighet med Billströms uttalanden, något som ska lösas av myndigheter och inte enskilda privatpersoner. Dessutom blir det märkligt att anklaga en minister som, under sin tid vid posten, bidragit till utvecklingen av kontinentens mest generösa migrationspolitik för att vara främlingsfientlig – hur olämpligt man än må uttrycka sig.
Vidare kan man ställa sig frågan om hur lämpligt det är av en statsminister att läxa upp sina ministrar i offentliga sammanhang. Antingen har en regeringschef förtroende för en minister eller så har han det inte. Även om migrationsministerns har stöd från det övriga partiet, kommer det med all sannolikhet påverka Billströms förmåga att obehindrat sköta sitt uppdrag. Inte minst när det kommer till att framstå som den givne ledaren för partiets migrationspolitiska arbetsgrupp som har i syfte att utveckla moderat, och därmed nationell, migrationspolitik.
Mest bekymmersamt är dock att det hela påverkar regeringens inflytande över migrationspolitiken i stort. Sedan efterdyningarna av valet 2010 har Moderaterna en migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet vars mål är att undkomma Sverigedemokraternas vågmästarroll i riksdagen. Dock har Miljöpartiet efter den senaste tidens tumult hotat bryta överenskommelsen och statsministerns uttalande får närmast ses som en offentligt sanktionerad ursäkt till partiet. Tilltaget försvagar regeringens auktoritet i frågan eftersom det bevisar att eftergifter är möjliga så länge man anklagar den för att vada i grumliga vatten. Det är en utveckling såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna lär utnyttja och därmed får ytterkanternas tongångar allt mer utrymme i migrationsdebatten.
Om vi får bevittna en sådan utveckling, lär det snart finnas anledning att anklaga fler moderater än Billström för att dansa efter extremismens pipor.