I söndags gav Leif Pagrotsky (S) "tips" till Centerpartiet i Expressen inför deras val av ny partiordförande. I går svarade Michael Arthursson (C) genom att ägna två tredjedelar av repliken åt att ifrågasätta Socialdemokraterna. Under årets Almedalsvecka gick Miljöpartiets Åsa Romson till attack mot Moderaterna som i sin tur svarade med att angripa Socialdemokraterna medan Folkpartiets Jan Björklund angrep både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt talade om sitt favoritämne - Moderaterna. Vänsterpartiets Lars Ohly gjorde ingen besviken och attackerade samtliga övriga partier. Och så fortsätter det.
Nyligen lanserade Moderaterna sajten "Juholts sedelpress" som helt förhåller sig till de politiska motståndarna. Inför Centerpartiets partiledarval handlar delar av diskussionerna om hur partiet ska förhålla sig till Miljöpartiet. För att inte tala om Kristdemokraterna som inte ens orkar lyfta blicken bortom den egna alliansen. Varför går ingen inom alliansen i opposition mot orättvisorna istället för mot oppositionen?
Det råder knappast brist på samhällsproblem. Tvärtom råder sådant överflöde att det både räcker och blir över för alla partier. Sverige har en arbetslöshet på 8,1 procent och en ungdomsarbetslöshet på 25,3 procent under första kvartalet, enligt Eurostat. Trots att vi kan skryta med Europas bästa statsfinanser så tvingas SAAB-anställda ta lån för att klara en månads inställd lönebetalning, samtidigt som barnfattigdomen börjat uppmärksammats.
Vi har en sedan länge så eftersatt infrastruktur att Hallsberg håller på att förvandlas till en av landets mest kända orter, eftersom vi alla suttit fast där på tåg som aldrig går i tid. En havererad migrations- och integrationspolitik som inte lyckas ge människor förutsättningar att förverkliga sig själva har misslyckats till den grad att drygt 340 000 svenskar röstade in ett parti i riksdagen med främlingsfientliga drag. Listan kan göras lång.
Det är hög tid att lämna motståndarna och komma tillbaka till verkligheten. En första åtgärd efter riksdagens öppnande i höst skulle kunna vara att, utöver samtal om samarbete i sakfrågor, införa en oppositionsfri månad. Under en månad bör ingen alliansriksdagsledamot vare sig titta på, lyssna till eller förhålla sig till vad någon från oppositionspartierna säger eller vill. Istället bör det vara full fokus på svenska folkets verklighet, lyssna in samhällsproblem och formulera tydliga lösningar som möter både dagens och morgondagens utmaningar.
Kanske skulle det göra hösten mindre stökig och mer konstruktiv.