”Med Centrum för rättvisa har Gunnar Strömmer skapat ett kraftfullt skydd för människor som hamnar i tvist med stat, kommuner och myndigheter. Med ett konsekvent fokus på individens rätt har han stärkt rättsmedvetandet i hela landet”, lyder nyhetsmagasinet Fokus utnämning av Gunnar Strömmer till årets svensk som tillkännagavs under torsdagen. Strömmer grundande Centrum för rättvisa 2002 – Sveriges enda juristgrupp som på ideell basis ger juridisk hjälp till enskilda personer i fall som kan vara prejudicerande för att stärka individuella fri- och rättigheter.
Hittills har man drivit över 100 mål till domstol. Striderna tar sig ofta, till skillnad från vad man lätt kan tro, ned till konkreta och jordnära fall. Exempelvis har centret bistått familjer som riskerat att få sina hem konfiskerade av kommuner, personer som på orättfärdig rund förlorat sitt svenska medborgarskap och korvgubbar som tvingats betala avgifter för kommunala tjänster som aldrig utförts.
För att hävda sin frihet gentemot statsmakten har Centrum för rättvisa konsekvent avsagt sig alla former av statliga bidrag. I stället drivs man av medel från enstaka privata finansiärer som delar centrets intressen. Dess omsättning är en handfull miljoner och det är således en liten byrå – men dess uppdrag är stort. Men innan man kan förstå varför rättighetskamp skulle vara så förfärligt angeläget i Sverige, behövs som så många gånger förr en historisk bakgrund.
Den svenska historien om individuella fri- och rättigheter är en besynnerlig sådan. Redan de medeltida kungarna hade skyldigheter gentemot befolkningen som bestod av fria och självägande bönder. Möjligen är det denna väsensskilda tradition från den feodala kontinenten som fick det juridiska rättskyddet att dröja. Egentligen påbörjas den moderna resan mot lagstadgade fri- och rättigheter i och med grundlagsreformen 1809. Men kanske ännu mer genom den svenska tryckfrihetsordningen från 1810 som med dåtidens mått mätt får betraktas som synnerligen liberal. Förvisso kom den att inskränkas redan 1812, men ett frö var sått och det skulle långsamt gro i takt med 1800-talets liberaliseringsprocesser och demokratins genombrott under 1900-talets två första decennier.
Först vid andra världskrigets slut stod det klart att den svenska konstitutionen var hopplöst föråldrad. Så till den grad av många vill göra gällande att Sverige saknade grundlag i nära ett halvsekel. Därför påbörjades utredningar om en ny grundlagsreform som sedermera skulle leda fram till 1974 års grundlag. Även om den var betydligt mer anpassad till modern demokrati, saknades även denna gång ett eget rättighetskapitel.
Med murens fall och sovjetkommunismens undergång kom den västerländska demokratin att bli den europeiska normen. Sverige blir medlem i Europeiska Unionen 1994 och upphöjer i samma slag Europakonventionen till svensk lag. Sverige hade förvisso skrivit under konventionen redan 1952 men attityden hos efterkrigstidens socialdemokratiska elit var att det egentligen inte behövdes då man hemmavid redan hade alla nödvändiga rättsskydd för övergrepp mot enskilda individer. Övertygelsen till trots kom Sverige att fällas vid ett flertal tillfällen av Europadomstolen redan under 1980-talet, vilket onekligen smutsade ned den välpolerade självbilden. Ytterligare ett märkesår kom att bli 2005 då pastorn Åke Green, till skillnad från hovrättens bedömning, friades av Högsta domstolen för hets mot folkgrupp. Detta eftersom man befarade att Europadomstolen annars skulle fria Green med hänvisning till yttrande- och religionsfriheten, vilket spädde på debatten om behovet av ännu en grundlagsreform.
Med bred parlamentarisk enighet kom så 2010 års grundlagsreform. Den gav individuella fri- och rättigheter fullt genomslag i rättsväsendet, med ett eget rättighetskapitel, samtidigt som domstolarna har fick en betydligt mer självständig roll. Dessutom skrotades det märkliga uppenbarhetsrekvisitet som menade att en lag enbart kan fällas om den uppenbart strider mot grundlagen. På något vis kan man beskriva det som att Sverige närmar sig det kontinentala rättssystemet. Det är knappast av ondo eftersom det stärker betydelsen av individuella fri- och rättigheter som tidigare varit något av en juridisk sällsynthet i våra socialdemokratiska avkrokar.
Det stärkta rättsskyddet innebär dock inte att människor stundom får sina rättigheter berövade av staten, kommuner eller allsköns andra. Tvärt om och det är här som man finner förklaringen till varför Centrum för rättvisa gör skillnad.
Under sin decennielånga verksamhet uppskattar Centrum för rättvisa ha bistått över 3500 personer i olika typer av rättighetsfrågor, en imponerande siffra med tanke på dess ringa storlek. Med dess hjälp vid sin sida får den enskilde individen, som ibland kan framstår som hopplöst svag i rättsliga tvister, ett närmast unikt stöd för att hävda sin rätt. Att Centrum för rättvisa dessutom gått segrande i nio fall av tio, visar att man har rätten på sin sida samtidigt som man bidragit till att främja rättsmedvetandet för gemene man i ett land där individuella rättigheter ofta kommit i skymundan.
Centrum för rättvisas verksamhet är unik, dess uppdrag stort och därför är valet av Gunnar Strömmer som årets svensk givet.